Liza Marklund är en av våra mest kända och framgångsrika författare. Hennes spänningsserie om Annika Bengtzon omfattar elva delar, gavs ut 1998-2015, har fått massor av priser, sålts i över tjugo miljoner exemplar på ett fyrtiotal språk och ofta beskrivits som epokgörande. Hon älskas av väldigt många och själv tillhör jag uppenbarligen en liten minoritet som aldrig riktigt fångades av hennes texter. Men när hon nu gör come-back inom spänning med Polcirkeln, starten på en trilogi från hennes egna uppväxttrakter i Norrbotten, ville jag självklart göra ett nytt försök. Polcirkeln är ett drama kring ett försvinnande 1980, men också namnet på en bokcirkel, startad av fem tjejer i högstadiet som regelbundet träffas ända fram till katastrofen i slutet av gymnasietiden. Fyrtio år senare tvingas de återstående fyra till en återförening. Trots höga förhoppningar fångas jag inte heller nu, här finns en märklig konflikt mellan form och innehåll.

I textens nutid, december 2019, ska en bro repareras vid Stenträsk, bokens fiktiva centrum; den måste tåla tunga transporter över Piteälven till Robotbasen (skapad efter verklighetens T&E Vidsel, Europas största militära övnings- och provområde på land). Bron är sliten efter fyrtio års användning. 20 december hittas resterna av en kropp i en del av bron. Bland lokalbefolkningen är det många som direkt gissar vem det kan vara; i augusti 1980 anmäldes sjuttonåriga Sofia Hellsten, dåvarande kommunalrådets dotter, som saknad och hon återfanns aldrig. Begravningen planeras genomföras i anslutning till årets julotta. Den samlar många, bland annat vänner från den tiden som inte träffats på många år.

Sofia var med i en bokcirkel som fem tjejer startade redan i sjuan som en del av fritt valt arbete. De fem är jämnåriga, alla födda 1962 (precis som författaren) och är 1980, i slutet av gymnasietiden, 17-18 år. De håller ihop, trots en hel del interna konflikter, och Polcirkeln träffas en gång i månaden för att prata om en bok. Uppdraget att välja bok och leda samtalet cirkulerar i gruppen.

I april 1980 är det Carina Burstrand som ska leda samtalet om Vladimir Nabokovs klassiker Lolita. Hon har bra betyg men har ändå valt en tvåårig linje för att så snabbt som möjligt komma bort från Stenträsk, hon vill ut i världen. Ofta tuff, påläst och lite bitchig i samtalen. Hon går på lokala Pub Stone Swamp Inn, träffar snygga amerikanska killar från Robotbasen, hoppar i säng med dem ibland. Hon har det inte så enkelt hemma, pengar är en bristvara och hennes storebror Benny är en katastrof som då och då får sova ruset av sig i cellen i polishuset. Trots helt andra planer är det hon som blir kvar i Stenträsk, sköter växeln och en hel del annat i polishuset. Chef för den lilla polisstationen är Wiking Stormberg, ungdomens snygga kille som alla ville ha. Hon är aktiv Sverigedemokrat.

I maj har Susanne Johansson valt Alex Haleys Rötter som månadens bok. Hon är hemligt kär i Carina, väldigt hemligt i en tid när allt annat än heterosexualitet är riktigt skamligt på en plats som Stenträsk. Men Carina verkar mer intresserad av hennes lillebror Håkan som bara är femton år, något som Susanne verkligen hatar. Hon flyttar från Stenträsk, hamnar i Stockholm tillsammans med Krister, de får två söner, numera vuxna. Hon blev journalist, frilansar och planerar för en true crime-podcast om försvinnandet och den återfunna kroppen när hon flyger norrut. Har blivit väldigt snobbig.

I juni är det Birgitta Landén som ska leda samtalet om Polismördaren av Sjöwall/Wahlöö. Hennes föräldrar är skilda, hon mår ofta dåligt, har ett självskadebeteende och knaprar gärna på piller som hon inte borde. Kär i snygga Wiking, hon som många andra, de har haft ett förhållande men det är slut. I veckorna är hon i Piteå, går på ett gymnasium där och åker hem till Stenträsk på helgerna. Skolduktig, har femmor i det mesta. Hennes pappa har en ny fru och de bor på Gräddhyllan i Stenträsk där de finaste husen finns, deras är det allra finaste. Hon flyttar söderut, blir akademiker, disputerar på en avhandling i genusvetenskap, heter numera Gitte Landén Daglönare, har lagt till ett extra efternamn för att solidarisera sig med det arbetande folket. Bor på Södermalm i Stockholm. Vegetarian men har blivit väldigt tjock, går med svårighet tack vare hjälp från en krycka. När hon återvänder till Stenträsk i nutid står hon inte ut med skröpliga pappa i jättehuset utan flyttar över till ett pensionat i stället.

Polcirkelns möte i juli leds av Agneta Mäkitalo som valt Tom Sawyers äventyr av Mark Twain. Hon bor i ”Träsket”, den värsta delen av Stenträsk, och för en ständig kamp för att förhindra att hennes psykiskt sjuka mamma ska hamna inom någon tvångsvård så att hon själv skulle kunna drabbas av några åtgärder från socialtjänsten. Längtar verkligen efter att fylla arton så att det hotet kan försvinna. Drömmer om att bli författare och skriver noveller, lyckas sälja en del till Ung&Kär och Mitt Livs Novell. Osäker och stammar ofta. Har en nära relation med Wiking men det tar slut, han får ett brev från henne där hon berättar att hon flyttat till Karlstad för att läsa ekonomi.

Slutligen den femte medlemmen Sofia Hellsten som för mötet 1 augusti valt Törnfåglarna av Colleen Mccullough. Blyg och försynt är hon den som alltid skriver bokcirkelns protokoll med stor omsorg. Ända sedan hon var tio år har hon gått i terapi sedan hennes lillebror dött i plötslig spädbarnsdöd. Möjligen Aspbergare. Dotter till populära kommunalrådet. Även hon har en del hemligheter.

Det som är riktigt bra är miljön, platsen, naturen, människorna i det fiktiva Stenträsk som inte ligger så långt från verkliga Pålmark där författaren själv växte upp, i Norrbottens inland nordväst om Piteå. Stenträsk är större än Pålmark men fortfarande ett mindre samhälle (viktigt för de som bor där att kalla den ”stad”). Texten lyser av kärlek till denna miljö, det känns som ett varmt och välskrivet hemvändande.

Stark är också karaktärsutvecklingen; det märks tydligt att författaren även när det gäller detta befinner sig på hemmaplan, hon vet vad det är att vara tonårstjej i denna tid och i denna miljö. Skildringarna av de fem deltagarna i Polcirkeln med deras tankar och relationer fungerar väl. Men ungefär där tar det stopp. Själva grundkonceptet om något otrevligt i dåtid som slår tillbaka i nutid har alltid funnits och verkar just nu ha förvandlats till standard inom genren, blir glatt överraskad när någon ägnar sig åt något annat. Även om man smalnar av konceptet till en mindre grupp som råkar ut för något i unga år, något som bidrar till att de skingras åt olika håll, något som påverkar deras liv på olika sätt och så en händelse många år senare som tvingar dem till en återförening som blir dramatisk är alltför välanvänd, den är sliten.

Mycket inom genren har i dag en alltför rigid formlåsning, möjligen en effekt av alla skrivarkurser? Hur många böcker läser vi inte där korta kapitel roterar mellan tre olika berättarröster i nutid, kapitlens sista mening är alltid någon sorts cliffhanger, då och då avbrutna av historiska kapitel om det hemska som hände då samt av mycket korta kapitel där den anonyma skurken pratar, oftast kursivt. Eller närliggande varianter av detta standardrecept.

Polcirkeln har en annan formvariant. Bokcirkeln består av fem deltagare vilket ger fem olika avsnitt i boken, enkel matematik. Varje avsnitt består av en dåtidsdel och en nutidsdel. I dåtid träffas cirkeln en gång i månaden vilket ger dåtidshandlingen en utsträckning på fem månader (fram till katastrofen) vilket återigen är enkel matematik. Ett snyggt och enkelt formkoncept. Men här finns en uppenbar konflikt med innehållet, intrigkonceptets clou (även detta välanvänt från Agatha Christie och framåt). Att gå in på detaljerna skulle vara att spoila, så det låter jag bli, men resultatet av denna konflikt mellan form och innehåll blir att det som är avsett som en överraskning mot slutet blir uppenbart för läsaren rätt tidigt. Det är som om form och innehåll bägge blivit heliga kor som tar livet av varandra. Det är mest förbryllande, någon av korna borde ha slaktats tidigt i processen för att detta skulle kunna bli riktigt bra läsning.

Författaren

Liza Marklund är född 1962 och uppvuxen i Pålmark i Norrbotten. Hon arbetade som journalist i tio år innan hon debuterade som författare, som undersökande nyhetsreporter och fem år som nyhetschef och chefredaktör inom dagspress och tv. Hennes författarskap innefattar sexton romaner, en krönikesamling och en faktabok. Mest känd är hon för serien om Agneta Bengtzon. Böckerna har sålt i 23 miljoner exemplar på ett fyrtiotal språk. Hon har fått många priser i många länder och hon är en av mycket få skandinaviska författare som toppat New York Times bästsäljarlista.

Liza Marklund har också hunnit med mycket annat. Hon startade Piratförlaget AB tillsammans med Jan Guillou, Ann-Marie Skarp och Sigge Sigfridsson 1999. I januari 2007 sände TV4 hennes dokumentärer om barn som lever med HIV och aids i Ryssland och Kambodja. Hennes serie om våld mot kvinnor, Lite stryk får dom tåla, nominerades till Bästa tv-dokumentär i Sverige 2004. Hon verkade som ambassadör för UNICEF under elva år (2004-2015). Hon har också lett en delfinal i Melodifestivalen och hoppat in som programledare för Nyhetsmorgon i TV4. Numera bor hon mestadels utomlands.

Polcirkeln är starten på en trilogi och hon skriver nu på den andra delen som har arbetsnamnet Kallmyren och där polischefen Wiking Stormberg finns i centrum.

Anders Kapp, 2021-09-21

Bokfakta

• Titel: Polcirkeln.
• Författare: Liza Marklund.
• Utgivningsdag: 2021-08-19.
• Förlag: Piratförlaget.
• Antal sidor: 376.

Länkar till mer information

• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skrivit om boken.