Jag kommer väl ihåg läsningen av Susanna Alakoskis debut Svinalängorna 2006 som en urstark förnyelse av svensk arbetarlitteratur, mycket välförtjänt belönad med Augustpriset. Har läst en del av det hon skrivit sedan dess, inte allt, men aldrig återfått riktigt samma förtjusning. Sannolikt handlar det om förväntningar, efter en så stark debut ligger de på en skyhög nivå som kan vara svårt att nå upp till. Just nu har hon givit sig på ett mäktigt projekt, en släktkrönika om 1900-talet, som inleddes med Bomullsängeln förra året. Del två av fyra, Londonflickan, kom ut för någon vecka sedan, och den för mig nästan tillbaka till den ursprungliga läsglädjen. En stark och berörande berättelse, ett historiskt viktigt dokument på ett bländande språk som också fick mig att reflektera över den episka släktkrönikegenre som hon nu skriver in sig i.
Det här är en berättelse om kvinnor i fyra generationer. Alakoski hämtar inspiration från sin egen släkthistoria men det är inte en biografi, källorna är rätt fattiga, verkliga händelser och personer blandas med fiktion till stark skönlitteratur där det djupt personliga samtidigt ger insikter som viktiga historiska samhällsförändringar.
På tidigt finskt 1900-tal tvingas Hilda lämna ett relativt tryggt bondeliv sedan hon blivit gravid med konfirmationsprästen och får slava som piga på en annan plats. Hon lär känna Helli och de två vännerna får 1923 jobb på Wasa Bomull Manufaktur, kallat Bomullen; de befriar sig själva från slavande på landsbygden med hjälp av de möjligheter som den framväxande industrin skapar. Det är en del av en viktig samhällsförändring som Alakoski skildrar starkt och personligt.
De två kommer att förbli vänner trots sina olikheter; Hilda är trogen sin djupt kristna bakgrund och Helli tror mer på fackföreningen. Fabriken är befriande men också en annan sorts slaveri. De två arbetar där genom fyra krig. Hilda träffar Arvo på fabriken, de gifter sig och får två barn, Greta och Jonni. Efter krigen är framtidsutsikterna små i Finland och många flyttar till Sverige där det finns gott om jobb och fler möjligheter av olika slag. Jonni börjar jobba på Bomullen i Vasa, träffar Lilly och de får sonen Gregori som de lämnar kvar hos farmor Hilda när de flyttar till Borås för att tjäna mer pengar på stora teko-företaget Algots. Greta vill absolut inte hamna inom industrin som alla andra i familjen och i stället reser hon till vännen Aili i Stockholm 1957, hon är då 28 år.
Så långt kommer den första delen, Bomullsängeln, och i den nya Londonflickan får vi följa livet för Greta och Jonni men också en hel del om Hildas fortsatta liv i Vasa. I Stockholm är det lätt att få jobb, Greta provar flera olika innan drömmarna för henne vidare till England, hon blir titelns Londonflicka.
Vi får delta i livet för Jonni och Lillys i Borås med arbetet på Algots och där Jonni rör sig mot en facklig karriär. Och vi får även återse Hilda och Helli i Vasa med deras slitsamma liv.
Berättelsen omfattar ungefär två decennier och det är en omvälvande tid i världen som vi möter genom huvudpersonernas ögon, öron och tankar. Det är en stark och realistisk text om mycket slit och elände men också om stark vänskap och kärlek. Miljöerna är tidstrogna och levande. Språket är Alakoskis eget; ibland kärvt och avskalat, ibland innerligt, ibland så bländande att det krävs ett läsuppehåll för att bara njuta. Familjen är geografisk spridd men hålls snyggt samman av återgivna brev, så småningom också telefonsamtal, som tidstypiskt ger förskönade bilder av tillvaron.
Efter fem år kommer Greta tillbaka till Sverige, först till Jönköping och sedan till Skellefteå. Hon får tre döttrar, Kathrine, Heidi och Ingrid, och mot slutet av den här boken, på mitten av 70-talet, får också Kathrine del av berättarperspektivet. Kanske är det hon som blir huvudperson i tredje delen?
Jag har ändå några invändningar.
Greta är en stark och intelligent kvinna med stora drömmar som tar henne från Vasa till Stockholm och vidare till fem år London där hon lär sig massor av nya saker. Så långt en stark och klassisk utvecklingsroman om en klassresa. Varför hon återvänder till Sverige blir aldrig riktigt begripligt. Återkomsten finns i ett av romanens (nödvändiga) tidshopp. Rapsodiskt får vi veta att hon vid återkomsten fått arbete på ett hotell i Jönköping där hon snabbt avancerat till en chefsposition, ytterligare ett exempel på hennes styrka. Sedan vidare till nya Algots Nords etablering i Skellefteå och fallet; det finns en sorts tyngd, en arvets sociala gravitation som sänker henne tillbaka till ursprunget, sorgligt och djupt berörande men aldrig riktigt begripligt.
En mer personlig reflektion. Jag var själv verksam i Borås på sent 70-tal och tidigt 80-tal bland, annat i chefsroller på ortens A-presstidning. Tiden var mycket färgad av Algots konkurs och de fåfänga försöken att rädda den svenska teko-industrin med hjälp av statliga Eiser. I mitt jobb ingick många kontakter med arbetarrörelsens olika delar vilket var mycket lärorikt för en ung person utan dessa erfarenheter. Något av det jag lärde mig var att arbetarrörelsens historiskt starka bildningsideal fortfarande var mycket levande, framför allt hos äldre som kanske var som mest aktiva tjugo år tidigare. Jag lärde känna fantastiskt många fina män och kvinnor med djupa insikter i allt från litteratur till samhällsfrågor, både i Sverige och internationellt. I Alakoskis text åker Jonni 1958 till en facklig kurs på Brunnsviks folkhögskola i Dalarna. Kursen leds av Einar Kilander, då ordförande för Textilarbetareförbundet (historiskt sant). Det är ett ganska stort avsnitt i texten vars syfte är något helt annat men samtidigt finns en hel del om kursens innehåll. Nivån känns väldigt trivial och Kilanders kunskaps- och bildningsnivå är rätt låg. Detsamma gäller för en del andra partier i texten. Visst dyker det upp opportunistiska karriärister (helt utan bildning) inom olika delar av arbetarrörelsen, som Gretas bror Jonni tycks vara ett exempel på, men min bild är att de kommer senare. Jag kan ha fel, men dessa delar känns inte trovärdiga för mig.
När det gäller alla bokserier finns en återkommande problematik: hur ska läsare som inte läst tidigare delar hanteras. De alla flesta försöker klara det med hjälp av insprängda återblickar och det fungerar nästan aldrig särskilt bra. Det finns en enkel lösning: den klassiska resumén som ger nya läsare den nödvändiga introduktionen samtidigt som de pålästa som så önskar kan hoppa över för dem onödiga upprepningar. Nästa ingen använder den numera. Alakoski gör det. Det tycker jag om.
Jag tyckte verkligen inte om omslaget till den första delen som gav helt missvisande konnotationer i riktning mot feelgood. Något bättre för andra delen men fortfarande finns en betydande utvecklingspotential.
Släktkrönikan som episk genre
Alakoski har nu kommit halvvägs i sin släktkrönika, det ska bli kvartett, och med den skriver hon in sig i en lång tradition som använder personliga familjeöden för att berätta om större sammanhang, en större historia. De finns i hela skalan från det rätt biografiska, baserade på den egna släkten eller någon annans, till den rena fiktionen. Inte alls ovanligt är att, som Alakoski, inspireras av den egna familjen men bygga på med i huvudsak fiktion till bra skönlitteratur.
Inom genren sticker två nobelpristagare ut, för mig framför allt Hundra år av ensamhet från 1967, en av de bästa böcker som skrivits, som gav Gabriel García Márquez Nobelpriset 1982 och som finns i en fantastisk nyöversättning av Lina Woolf. En nästan ren fiktion, magisk realism, som samtidigt berättar mycket om Latinamerikas 1900-talshistoria. Betydligt äldre är Thomas Manns första stora roman, Buddenbrooks, en ironisk nyckelroman om en familjs undergång baserad på verkliga personer ur Lübecks borgerskap, som kom ut redan 1901 när författaren bara var 26 år och för vilken han fick Nobelpriset 1928 (borde ha fått det för sitt stora mästerverk, utvecklingsromanen Bergtagen, men den tyckte akademin var alltför vågad). Dessa böcker finns också i bra nyöversättningar.
Även i Sverige finns storartade och välkända exempel. Inte så avlägsen från Alakoskis projekt finns Kerstin Ekmans Katrineholmssvit, eller Kvinnorna och staden som den också kallats, där fyra delar skildrar tre generationer kvinnor från 1870 och framåt in i industrialiseringen. Flera andra ägnar sig åt samma skede som Alakoski och Ekman, övergången från det senare 1800-talets jordbrukssamhälle till 1900-talets industrisamhälle. Några enormt populära och lästa exempel är Sara Lidmans Jernbanesvit i sju delar om hur Västerbottens inland befolkades och Per-Anders Fogelströms Stadserie där vi i fem böcker får följa Henning Nilsson och hans släkt från 1860-talet och hundra år framåt.
Något tidigare, historiskt sett, finns Vilhelm Mobergs Utvandrarserie i fyra delar, som format mycket av vår bild av ett dramatiskt skede i den svenska historien när fattigdomen tvingade en fjärdedel av befolkningen på flykt. Vill man gå ännu längre tillbaka finns till exempel Agneta Pleijels trilogi Drottningens Chirurg, Kungens komediant och Bror och syster där hon använder personer från sin egen släkt för skönlitteratur om vår historia från det sena 1700-talet och framåt.
Två personliga favoriter till sist. Ännu bättre än ovan nämnda Katrineholmssviten tycker jag att Kerstin Ekmans trilogi Vargskinnet är. Den består av Guds barmhärtighet, Sista rompan och Skraplotter och är en mäktig krönika över 1900-talet med utgångspunkt i en liten by, Svartvattnet i Jämtland. Ett mästerverk i svensk litteratur och särskilt kommer jag ihåg den första halvan av den andra delen som något av det bästa jag läst av en svensk författare. Slutligen vill jag lyfta fram ett något mindre känt exempel: Ola Nilssons trilogi Hundarna, Änglarna och Kärleken gömmer minnet som är en svart 1900-talskrönika, också den med Jämtländska rötter, också den riktigt, riktigt bra.
Det finns naturligtvis många fler exempel på hur författare använder personliga släktperspektiv som skapar insikter, som hjälper oss att känna oss in i mer eller mindre utsträckta historiska skeenden på sätt som vanliga historieböcker inte förmår göra. Hur Susanna Alakoskis kvartett kommer att betraktas inom denna genre återstår att se, men det ska bli intressant att läsa fortsättningen.
Författaren
Susanna Alakoski är född 1962 i Vasa i Finland, uppvuxen i Ystad och bosatt i Gustavsberg. Hon är författare, dramatiker, föredragshållare och krönikör, har publicerat mängder av artiklar och essäer i olika tidningar och tidskrifter. Hon är utbildad socionom, utsågs år 2015 till hedersdoktor vid Malmö högskola och i år utsågs hon som den första att inneha professuren i Moa Martinsons namn vid Linköpings Universitet.
Hon debuterade 2006 med romanen Svinalängorna, som belönades med Augustpriset och som filmatiserats. 2010 kom hennes andra roman, Håpas du trifs bra i Fengelset. Hon har dessutom givit ut två dagboksessäer: Oktober i Fattigsverige 2012 och April i Anhörigsverige 2015.
Hon har även publicerat noveller, skrivit dramatik och givit ut flera barnböcker..
2019 utkom Bomullsängeln, första boken i en kvinnohistorisk romansvit där vi får följa fyra generationer kvinnor – mödrar och döttrar i Finland och Sverige. Andra delen i sviten, Londonflickan, har nyligen kommit ut.
Anders Kapp, 2021-08-17
Bokfakta
- Titel: Londonflickan.
- Författare: Susanna Alakoski.
- Utgivningsdag: 2021-08-13.
- Förlag: Natur & Kultur.
- Antal sidor: 333.