Jag läste Johan Brännströms debutroman Feber förra året och blev tillräckligt förtjust för att också vilja läsa uppföljaren Röd signal som nyligen kommit ut. De är början på en serie med återkommande huvudpersoner men ändå finns rätt stora skillnader mellan de två böckerna vilket bara kan applåderas. Debuten ägnade sig skickligt och berörande åt pedofilindustrin, vilket knappast är särskilt originellt, men det är däremot den nya berättelsen som bär med sig en känsla som påminner en smula om den kända filmen Falling Down från 90-talet där Michael Douglas en dag fullkomligt spårar ur i trafikkaosets heta Los Angeles. Även här finns trafik i centrum, men i stället för bilismen hamnar vi i den spårbundna kommunikationens misär. På ett mer generellt plan finns här också en intressant samhällskritik som ägnar sig åt frågan om vad som händer med människorna i en tid som blir kallare och hårdare med växande klyftor och motsättningar.

I inledningen möter vi Peder Rydén som är en rätt ensam man, 59 år gammal men känner sig äldre, tiden som framgångsrik chef för ett ledande konsultföretag i Stockholm känns avlägsen. Numera bor han i Lerum, det är julafton, han enda sällskap är ett glas Mackmyra och gårdagens Dagens Nyheter där han finns med på bild, tack och lov i en yngre upplaga; han har intervjuats i en artikel om julhelgens tågkaos på grund av sin dåvarande roll som ansvarig utredare med ett regeringsuppdrag som handlade om landets tågtrafik, en utredning som resulterade i uppdelningen i SJ och Banverket, i avreglering och privatisering av den spårbundna trafiken. Han vill ha sällskap, byltar på sig, går ut i kylan och snön, tar den vanliga vägen till den lilla puben där han kan fortsätta att dricka men med människor omkring sig. Han är deprimerad. Han har inte många timmar kvar i livet.

Huvudperson i serien är Mikaela Sköld som är en framgångsrik inrikesreporter på Nyhetsbyrån. I förra boken levde hon själv med tolvåriga dottern Vanja sedan hon lyckats komma ur en destruktiv relation med exmannen Roger. I den boken råkade Vanja riktigt illa ut och det har tagit tid att läka såren. Drygt två år har gått och nu har hon flyttat ihop med sin kollega Kim i en villa i Huddinge. Utöver de två bor där Vanja, som hunnit bli fjorton, och Kims nioårige son Sigge som hon har tillsammans med exmannen Anders Olsson.

Anders och Kim levde tillsammans i Göteborg i åtta år, han som arbetsledare för ett team på Gota Rail som ansvarar för banunderhåll norr om Göteborg och hon som journalist på Göteborgs-Posten. Det är fyra år sedan de skilde sig och Kim flyttade till Stockholm för jobbet som nyhetschef på Nyhetsbyrån där hon och Mikaela träffades och blev förälskade. Sigge bor för det mesta i Stockholm, men träffar sin pappa då och då. I bokens inledning är Kim i Göteborg för att hälsa på föräldrarna över julhelgen samtidigt som hon ska lämna över Sigge till hans pappa som ska ha honom fram till nyår. Anders saknar sin son, har i hemlighet sökt ett jobb på InfraTracks i Stockholm och det verkar positivt, han ska dit på intervju i samband med att han åker med Sigge tillbaka till Kim. Han ser fram emot möjligheten att flytta till huvudstaden för att komma närmare sonen.

På Nyhetsbyrån bestämmer man sig för att göra något om problemen i tågtrafiken, uppdraget går till Mikaela men hon har svårt att hitta personer att prata med, företagen hänvisar bara till sina pressavdelningar, de vill inte att de anställda ska prata med media. Bland annat tack vare kontakt med Kims exman Anders hittar hon ändå några som ställer upp för intervjuer om sina erfarenheter av problemen. Det är väldigt många läsare som engagerar sig i artiklarna, det finns uppenbarligen en stor ilska över problemen.

Polisgänget från debuten återkommer i den nya boken och här finns framför allt Stefan Jelinek som också har en stark berättarröst i texten. Han och Mikaela blev vänner i samband med utredningen i förra boken och de träffas även privat, Stefan och hans fru var hemma hos Mikaela och Kim för att fira nyår. På en uppmaning från Mikaela börjar han titta på ett av de dödsfall i tågtrafiken som snabbt klassats som olyckor eller självmord och med hjälp av analys av bilderna från övervakningskameror kommer det fram till att det är något annat; det är någon som avsiktligt knuffar människor framför tågen. Det blir en stor nyhet i media och paniken sprider sig snabbt. Fler människor dör och på flera sätt kommer händelserna mycket nära Mikael och Kim.

Historien utspelar sig i en nära framtid, sannolikt kring kommande årsskifte när pandemin släppt sitt grepp, restriktionerna är borta och resandet ökat drastiskt. Det finns väldigt mycket att tycka om. Återkommande från debuten finns den ovanligt ambitiösa researchnivån med detaljer från kollektivtrafik, bildanalys, obduktioner och väldigt mycket annat som bidrar till stark trovärdighet och närvaro i texten. Författaren arbetar på TT Nyhetsbyrån och har därmed nära tillgång till kunskap om hur media fungerar, hur relationerna och samtalen på en redaktion fungerar, vilket märks tydligt i texten, men även polisarbetet skildras detaljerat och trovärdigt vilket inte alltid är fallet inom genren.

Det som också imponerar stort är karaktärsutvecklingen vilken tagit ytterligare ett steg i den nya boken. Inte minst innehåller relationerna inom den nya familj som Mikaela och Kim försöker bygga stark igenkänning för alla med erfarenheter från moderna familjebildningar. Språk och berättarteknik håller hög klass, det finns ett starkt driv med stegrad spänning och många scener har en filmisk karaktär.

Men det som ändå är det starkaste elementet för mig är användningen av kollektivtrafiken som bild av ett samhälle i sönderfall och hur detta kan påverka människor. Det är en viktig fråga som jag ofta återkommer till, senast från andra perspektiv i inlägget När kallet blev kallt.

Här finns också ett embryo till en tänkbar längre historia som kanske ska löpa genom serien eller möjligen blir det temat för den tredje boken. Framför allt Dagens Nyheter har på senare tid skrivit en hel del om adoptioner, om svenskar som en gång adopterades från andra länder, adoptioner som kanske inte alltid gått rätt till, en hantering som ibland innehållit kriminalitet. Kim Kollin adopterades från Korea i fyraårsåldern och har en bra relation till sina svenska föräldrar Benny och Nellie. Nu börjar det då och då dyka upp tidiga barndomsminnen som inte stämmer med den berättelse som hon alltid fått höra eller med det som står i hennes adoptionshandlingar. Hon blir allt mer osäker på sin identitet, vem hon egentligen är, och bestämmer sig för att resa till Korea för att försöka få svar på sina frågor. Hur det går få vi kanske veta mer om när den tredje boken kommer och jag är säker på att jag kommer att läsa den också.

Författaren

Johan Brännström, född 1964, är en svensk filmjournalist, programledare och manusförfattare. Han har arbetat som filmjournalist sedan mitten av 1980-talet i tidningar som Aftonbladet, Canal+ Magazine och Café. Han har varit programledare för filmprogrammet Popcorn i TV6 och var en av grundarna av Filmdelta.se. Han har skrivit flera filmmanus och är kursledare för manusutbildningen Filmmanusskolan sedan 2005. De senaste sex åren har han arbetat som redigerare på TT Nyhetsbyrån. Hans debutroman Feber kom 2020 och nya Röd signal är andra delen av serien med Mikaela Sköld i centrum.

Anders Kapp, 2021-07-19

Bokfakta

• Titel: Röd signal.
• Författare: Johan Brännström.
• Utgivningsdag: 2021-05-25.
• Förlag: Ordfront.
• Antal sidor: 360.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Feber.
• Läs vad andra skrivit om boken.