Efter kvartetten om Ulrika Stenhammar och Lovisa Ling startar Caroline Engvall något helt nytt med boken Blodskam som kommer ut i dag. Det vi känner igen är intresset för arvsynden, konsekvenserna av handlingar över långa tider, men inte så mycket mer än så. Det här är ett stort steg i hennes författarskap där hon kommer närmare, tränger in i familjens dunkla vrår över flera generationer. Det är både mörkare och starkare än det hon skrivit tidigare trots att / tack vare hon nu utelämnar de mer makabra detaljerna från tidigare böcker. Det här är en kvinnohistoria i spänningsromanens form; kvinnor som bär på familjehistoriens tunga bördor, bördor som kan bli alltför tunga att bära, hemligheter som förgiftar och förgör, hemligheter begravda i rädslans tystnad. Undertiteln: ”I rädslan talar tystnaden” är både en ursmart formulering och en sorglig sanning.

Huvudpersoner i berättelsen är Sofia, hennes lillasyster Elizabeth och deras mamma Britta. I bokens inledning är Sofia 45 år, det är nyårsafton och de har just anlänt till Thailand för semester. Med på resan är också Sofias man Mattias och deras barn Smilla, 8, och Ludvig, 6 år. Sofia har haft det jobbigt en längre tid. Det handlar både om svåra minnen från uppväxten i Ormvattnet, långt upp i norr, och om hennes situation i dag som lett fram till en utmattningsdepression. Hon har äntligen hittat en terapeut som ger henne stöd. Semestern är efterlängtad, den är ett försök till en nystart för familjen, men det går inte bra. Sofia försvinner och hittas senare död på stranden, drunknad.

Systrarna är mycket olika. Om Sofia är den ansvarstagande storasystern så har drygt två år yngre Elizabeth ett mycket mer lättsamt förhållande till livet. Hon har fladdrat runt mycket på olika sätt, har ingen egen familj, bara haft korta relationer med olika män, men nu har hon träffat Paul och det kanske kan innebär något nytt i hennes liv.

Berättelsen rör sig i radikalt olika tidsperspektiv. Utöver nutiden i Stockholm och Thailand får vi vara med om systrarnas uppväxt i Ormvattnet och, ännu längre tillbaka, i mamma Brittas egen uppväxt i en sträng familj, helt dominerad av Brittas tyrann till far, en ond och våldsam präst. I familjehistoriken finns mycket elände av olika slag, bland annat sexuellt utnyttjande, ett område som engagerar den här författaren mycket och som hon har stor kunskap om. Här finns mycket begravt, falska antaganden, skuldbördor som bärs i tystnad, hemligheter som när som helst kan explodera. Och i nutiden drabbas huvudpersonerna av mer elände än vad som kan vara rimligt.

Det är skickligt berättat, rörelsen mellan de olika tidsperspektiven fungerar starkt för att lyfta fram relationerna mellan då och nu. Karaktärerna växer fram till intressanta och komplexa människor. Intrigen är genomtänkt med en intelligent och oväntad twist som kastar nytt ljus över berättelsen och sedan en till. Jag gillade hennes förra serie men det här är ännu mycket bättre.

Finns det något att gnälla över? Inte mycket. Men efter en del ansträngning kommer jag i alla fall fram till två kritiska synpunkter.

”Lågt hängande frukter” är ett konsultuttryck som jag hört så många gånger att jag snart vomerar kaskader om det dyker upp igen. Det går ut på att det är klokt att först prioritera de enklaste vägarna till framgång. Det är oftast feltänkt på flera olika sätt. Det man bland annat missar är att de allra lägsta frukterna är fallfrukt. Alla har väl älskat Jan Malmsjö i rollen som biskop Edvard Vergérus i Fanny och Alexander, ondskan inkarnerad i Ingemar Bergmans porträtt av sin egen far, prästen Erik Bergman. Men någonstans finns det en gräns för hur många onda präster vi orkar med, litteraturen vimlar av dem, han har blivit en schablon med grönmöglig yta, fallfrukt som det kanske inte längre är intressant att äta?

Inledningskapitlet är viktigt. Dels ska det fånga läsaren, dels är det i detta fall berättelsens nav, resten handlar om vägen fram till denna händelse och vad denna händelse leder till. Jag förstår och gillar författarens idé, vad hon vill åstadkomma med kapitlet, men det fungerar inte som det borde. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som stör, men jag kan beskriva känslan. En gång i tiden fanns det något som hette LP-skivor som spelades på en grammofon, en skivspelare, en sorts föregångare till Spotify. Ljudet fångades av ett stift som löpte i den roterande skivans spår. Blev skivan det minsta smutsig hackade ljudet; som lyssnare kan man inse att det faktiskt är bra musik, men hackningarna irriterar. Precis så är det med detta kapitel; det är i grunden bra, men något i utförandet hackar. Sannolikt hade det blivit mycket starkare utan en del detaljer, bakgrunder och förklaringar, en ännu kortare text om hoppet och glädjen i denna semester som äntligen blivit av, paradiset i solen som ska läka familjen, Sofias njutning när hon går ut i vattnet för den första simturen …

Men det krävde som sagt ansträngning för att hitta något att kritisera. Det här är riktigt bra. Det är inledningen på en ny serie, men jag har svårt att se hur dessa karaktärer kan användas till fler berättelser på ett bra sätt. Kanske är det själva formen, kvinnor i flera generationer, som är det bärande för serien? Det vet jag inte, men det jag vet är att jag kommer att läsa nästa del!

Anders Kapp, 2021-05-24

Bokfakta

• Titel: Blodskam.
• Författare: Caroline Engvall.
• Utgivningsdag: 2021-05-24.
• Förlag: Forum.
• Antal sidor: 300.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Caroline Engvall (inklusive ett samtal med henne från Svenska Deckarfestivalen 2020, recensioner av andra böcker och länk till hennes egen hemsida).
• Läs vad andra skrivit om boken.