”Beckomberga. Ode till min familj.” av Sara Stridsberg är den fjärde av årets skönlitterära nominerade till Augustpriset som jag läst. Började motvilligt. Titeln antydde en tänkbar resa in i ett socialrealistiskt reportage, kanske nyttigt men också kanske väldigt tråkigt. Tänk så fel jag hade! Och så kul det är att ha fel!!
På sätt och vis är detta en släktkrönika som sträcker sig från slutet av andra världskriget till nutid; inte ett smack kronologiskt, vi flyger hela tiden fram i tillbaka mellan olika episoder som återkommer på olika sätt; fyra generationer som släpar sig fram i elände, eller också inte?
På sätt och vis är det också berättelsen om Beckomberga, Europas största mentalsjukhus, verksamt 1932 till 1995 (sammanfallande med tiden för den svenska välfärdsstaten enligt en kommentar i boken). Beckomberga beskrivs på många olika sätt, ett av dem låter så här:
”Det här är platsen där allting skingras, moln och familjer, den tröga himlen här ovanför där molnen fastnar, blir stående på kö, krockar med varandra för att sedan dras isär och leva vidare som halvmoln, föräldralösa, fördärvade barnmoln.”
Här tillbringar huvudpersonen Jackie mycket tid, som besökare, inte som patient. Hon hälsar på sin pappa Jim (eller Jimmie Darling som han oftast kallas här) men så småningom lär hon också känna många andra. Redan som ung lever hon väldigt nära många olika sorters elände som borde fylla de flesta med rädsla, inte minst sin pappas missbruk:
”Det är sant att jag inte borde kunna se in i hans mardrömmar, jag har bara alltid sett dem, hans arkaiska spindlar som kommer ur brännvinet, hur de faller en efter en ur taket och ner på hans kropp med ett mjukt elektriskt ljud, de svarta krälande kropparna som plötsligt är överallt i sängen.”
Länge med tron att också hon själv på ett eller annat sätt skulle hamna i likartade problem som pappa och andra i familjen, men inser så småningom att det inte skulle bli så.
”Vad gör man med en sådan välsignelse, tänker jag där jag sitter mitt i natten med tolv blå pärlor i min hand och fortfarande väntar på att livet ska gripa tag i mig och föra bort mig, att det äntligen ska börja någon gång.
– Vänta inte, säger Jim som om han har läst mina tankar, livet börjar aldrig, det tar bara slut. Plötsligt. Så där.”
Jackie får också så småningom sonen Marion, fjärde generationen i denna berättelse.
”När Marion kom var det som om jag plötsligt fästade litet bättre vid jorden, att gravitationen omfattade också mig.”
Gravitationen som bild av något jordfast, rötter som ger tillhörighet i en hanterbar verklighet; till skillnad mot de återkommande bilderna av att falla utan tyngd, gravitationslöst.
”Varför föll du?” ”Det vet jag inte. Plötsligt öppnade sig en himmel under jorden. Jag bara kastade mig ner.”
Det här är bilder som påminner mig om ”Liftarens väg till galaxen” där vi bland mycket annat får lära oss konsten att flyga som också handlar om att falla, eller till och med kasta sig mot marken, men misslyckas, genom att inte träffa marken flyger jag. Och bilden kan tas ett steg vidare. Stridsbergs text har en förmåga att hela tiden finnas alldeles bredvid den berättelse hon berättar. En skimrande vacker text som på ett fantastiskt sätt hela tiden hårfint missar de ständigt förfärliga katastroferna i denna familjs historia. Och som just därför utmanar läsarens fantasi och gör berättelsen ännu mera levande. En text som likt en fågel kretsar över återkommande teman från olika perspektiv; havets skönhet och vågornas brus som tar flera liv; det skimrande blå pärlhalsbandet som kanske också är ett radband, men som slits från Sabinas hals och som blir de lösa pärlor vi redan mött några stycken tidigare i denna och text; och inte minst just dessa återkommande fåglar som är allt från budbärare av död och förruttnelse till ledsagare för att kunna styra och förverkliga sina drömmar.
Det mycket vackra och det mycket förfärliga flätas in i varandra och gör det så underbart svårt att se vad som är vad; precis som livet självt; det ständigt oförklarliga som inte kan förstås eller räknas ut på förhand; om bara kan levas, älskas, njutas och ständigt förundras av; där det på förhand sanna och givna sällan är det; där allt hela tiden kan omprövas.
Och där den skrämmande sjukdomen kanske inte på alla sätt är just det.
”Jag är faktiskt väldigt tacksam över att jag blev sjuk. Jag hade inte förstått någonting av världen annars.”
Nu har jag fått problem. Av de fyra jag läst är två riktigt bra och jag har svårt att rangordna toppen på listan. Edenborg svarar för en helt fantastisk äventyrsberättelse men Stridsberg svarar för en underbar prestation i skönlitteraturens kärna och hamnar därför i topp i min ranking:
Rangordningen hittills:
- ”Beckomberga. Ode till min familj.” av Sara Stridsberg
- ”Alkemistens dotter” av Carl-Michael Edenborg
- ”Ett så starkt ljus” av Lyra Ekström Lindbäck
- ”Liv till varje pris” av Kristina Sandberg
En kvar att läsa innan min lista är klar. 24 november kommer juryns utslag. Men de brukar ha fel.
Anders Kapp, 2014-11-10.
Bokfakta
- Titel: Beckomberga – ode till min familj.
- Författare: Sara Stridsberg.
- Utgivningsdag: 2014-08-19.
- Förlag: Albert Bonniers Förlag.
- Antal sidor: 356