Ja, jag erkänner, jag är en missbrukare, jag har blivit Penny-beroende. Den senaste av Louise Pennys böcker som givits ut på svenska, Det ondas väsen, kom för några dagar sedan och jag läste den naturligtvis direkt. Det blev en härlig återförening med oförliknelige Armand Gamache och de andra lika oförlikneliga innevånarna i den lilla byn Three Pines i Quebec. Texten möter mina skyhöga förväntningar på en fängslande, välskriven ytberättelse samtidigt som det finns hur många intelligent skapade skikt som helst bakom fasaden. Pennys böcker arbetar alltid med stora teman och den här gången handlar det om en av de evigt existentiella frågorna som kan hämtas från syndafallet; med trädet som ger kunskap om gott och ont i Eden, vars frukter Adam och Eva inte fick äta av men som ormen lurar Eva att smaka på ändå, kunskapens frukt som oftast illustreras som ett äpple, och du kommer aldrig tidigare att ha läst en bok där så många äpplen smyger sig in på alla tänkbara sätt. Vilket ansvar har vi för användningen av kunskap och när blir det en del av ondskans natur?

När jag gjorde lumpen i mitten av 70-talet hamnade jag inom artilleriet och då hade Bofors just kommit med nya Haubits 77, en hypermodern och stor pjäs, den vägde 11,5 ton och kunde skjuta sju 42 kg tunga granater upp till 2,7 mil på 21 sekunder. Fantastiska prestanda. Ett under av ingenjörskonst. Vid den tiden närmade sig den kanadensiske fysikern och ingenjören Gerald Bull 50 år och han ägnade sig åt att konstruera större kanoner än så. Mycket större. Han var fast i sin vision om att konstruera en gigantisk ”supergun” som skulle kunna användas interkontinentalt utan elektronik, utan datoriserade styrsystem, utan energikälla, som skulle kunna opereras under mycket enkla förhållanden: ett underverk av avancerad storskalig mekanik. Visionen var viktigare än något annat i hans liv och han sökte finansiering överallt. På 80-talet landade han i Project Babylon där visionen kunde drivas vidare med Irak och Saddam Hussein som uppdragsgivare och finansiär.

Hade Irak fått tillgång till detta supervapen hade de enkelt kunna slå ut Israel, slå ut Iran, skapa ett stort rike i mellanöstern med Saddam Hussein som ledare och varit ett hot mot vilket land som helst. Så blev det inte; 22 mars 1990 hittades Gerald Bull död utanför sin lägenhet i Bryssel, där han då hade sin bas, avrättad med fem skott. Misstankar riktades mot Mossad och CIA men något säkert svar kom aldrig fram. Gerald Bull är en viktig karaktär i Louise Pennys nya bok och det är ett exempel på hur hon ofta arbetar. Berättelserna är fyllda med verkliga personer och händelser, oftast måttligt kända (jag hade aldrig hört talas om Bull tidigare) som hon bygger samman till en spännande fiktion. Det kräver massor av research, det är imponerande och det är så skickligt. Gerald Bull har en viktig roll i den nya berättelsen, men det finns också små biroller, exempelvis för ansvariga bakom massakern i vietnamesiska Song My 16 mars 1968 och ”Little Boy”, atombomben som fälldes över Hiroshima 6 augusti 1945.

Denna teknik är en av de komponenter som gör henne så läsvärd. Hon är inte ensam om detta; jag kommer direkt att tänka på franska Laurent Binets senaste böcker Språkets sjunde funktion och Civilisationer, i Sverige har vi till exempel Eva-Marie Liffner, senast med Vem kan segla, Steve Sem Sandberg, senast med W. och inom svensk spänning Tove Alsterdal som exempel.

För att komma fram till en andra komponent kan vi hälsa på den flamländska konstnären Cornelis Norbertus Gijsbrechts från Antwerpen (förekommer inte i Pennys text). På bilden här intill finns ett av hans verk och alla som ser den vill naturligtvis vända på den för att kunna se vad tavlan egentligen föreställer (och där finns den riktiga baksidan). Det är ett exempel den konstnärliga inriktningen trompe l’œil (som bedrar ögat), särskilt populär på 1600-talet.

Titta sedan på bilden av författaren. Du ser en vacker kvinna, drygt 60, hon ser rar och snäll ut. Det stämmer väl med hur hon skriver; hennes prosa är vacker, texten flyter fantastisk mjukt och väl genom miljöer, händelser, tankar och dialoger. Det finns en väldigt njutbar yta och för den som vill går det alldeles utmärkt att stanna där. Men hela texten är en trompe l’œil, det är en bedräglig yta under vilken det finns så mycket annat. Normalt är det otrevligt att bli bedragen, att bli utsatt för en narrspegel, men i läsningen av Penny känns det som ett privilegium; tänk att hon vill lura just mig på detta intelligenta sätt!

Det här är texter där ingenting finns med av en slump, precis allt är genomtänkt, det är en guldgruva av spännande referenser för den som vill gräva (det finns en särskild webbplats för Pennyentusiaster som ägnar sig åt detta guldgräveri). Bara ett litet exempel: Det dyker upp en viktig karaktär som heter Guillaume Couture och namnet är ingen slump, det heter också en av de mest kända franska kolonisatörerna av Quebec på 1600-talet. Kan inte låta bli ett till: det dyker upp en ny teaterpjäs, med en ökänd författare, som heter ”She sat down and wept”, som kopplar till psalmtexten ”By the waters, the waters of Babylon, we sat down and wept”, som i in tur kopplar till Babyloniska skökan från Uppenbarelseboken, en symbol för antikrist, för ren ondska, som växer in i berättelsen på olika och oväntade sätt.

En tredje viktig komponent som gör läsningen speciell är miljön; den lilla byn Three Pines på Quebecs landsbygd, byn som inte finns på några kartor och är nästan omöjlig att hitta till, den djupa dalen som fullständigt saknar mobiltäckning. I litterär gestaltning finns nästan alltid ett stort värde i rumslig avgränsning och sällan har det genomförts så väl som hos Penny. Byn är också befolkad av ett gäng särpräglade karaktärer, även de på sitt sätt är bedrägliga; de flesta är också något annat än de synes vara. Även om berättelsens innehåll rör sig stort över tid och rum befinner vi oss nästan hela tiden i denna lilla by. (Författaren bor själv i en liten by på Quebecs landsbygd.)

En fjärde komponent är huvudpersonen själv, det finns inget som kan undgå att älska Armand Gamache, tidigare chef på mordroteln i Québec som efter att ha rensat ut storskalig korruption pensionerat sig tidigt till ett lugnt (?) liv i den lilla byn tillsammans med sin älskade hustru Reine-Marie. Men i deras samtal dyker det allt oftare upp ordet härnäst, vad ska de göra härnäst?

I öppningsscenen i den nya boken träffar vi nioårige Laurent Lepage som beväpnad med sin alldeles speciella käpp och kottar gör allt som står i hans makt för att freda den lilla byn mot yttre hot, allt från rymdinvasioner och bevingade monster till vandrande träd och dinosaurier. Han har en oändlig fantasi, han har ropat varg för många gånger, hans berättelser är så osannolika att ingen tror honom; visst är han älskad men alla i byn är också ganska utmattade av pojken. En dag störtar han in på byns bistro där större delen av byns innevånare är samlade och berättar om det fantastiskt, obegripligt hemska han hittat i skogen. Ingen tror honom utom en som inser att det kan vara en både verklig och omstörtande upptäckt – och håller alldeles tyst.

När Laurent försvinner startar en lång kedja av händelser vars betydelse sträcker sig långt utanför den lilla byn, både i historien och i berättelsens nutid.

Carla Wiberg svarar för ännu en berömvärd översättning, särskilt glad jag över att hon nästan genomgående låtit bli att översätta idiomatiska uttryck och en del annat.

Det här är underbar läsning: en berättelse som står råstark för sig själv, som ger oändligt med bonus för den vill kika under ytan och som brottas med ett tema som är högaktuellt; relationerna mellan kunskap, okunskap och ondska på många olika sätt. De onda konsekvenserna av goda människors användning av sin kunskap. Den onda människans skapelse av värdefulla verk. Den konspiratoriska lögnen som ondskans vapen. Det finns sällsynt många tankar att bära med sig efter läsningen. Tack än en gång Louise Penny!

Anders Kapp, 2021-04-08

Bokfakta

• Titel: Det ondas väsen (The Nature of the Beast, 2015, översättning Carla Wiberg, 2021).
• Författare: Louise Penny.
• Utgivningsdag: 2021-03-29.
• Förlag: Modernista.
• Antal sidor: 448.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Louise Penny (och en del andra länkar).
• Läs vad andra skrivit om boken.