Det är osannolikt många människor i Sverige som skriver. En stor andel av dem vill också bli publicerade. Samtidigt är det en extremt liten andel av de manus som skickas in till förlagen som blir antagna och utgivna. Här finns alltså en obalans mellan tillgång och efterfrågan vilket marknadsekonomier är bra på att hantera. För att möta efterfrågan på publicering växer det fram allt fler bokproduktionsföretag där författare kan köpa utgivningen av sina texter. Så långt är det bara bra, det finns inga problem med detta. Men många av dessa bokproduktionsföretag har med ordet ”förlag” i sina namn, är inte tydliga med vad det är de säljer och då uppstår problem. Dels är det en etymologisk lögn som är moraliskt förkastlig, dels är det illa för förhoppningsfulla författare och en läsande allmänhet. (Rubriken är en lek med ordet ”förlägga” som också kan betyda ”tappa bort”.)

Själva ordet ”förlag” har en komplicerad etymologi och har i olika former använts för många olika saker. Om vi skalar bort en del och fokuserar näringsverksamhet handlar ordet alltid om ekonomi på något sätt och har använts inom alla branscher. Om vi avgränsar ytterligare till utgivning av böcker så är betydelsen solklar. SAOB formulerar det mycket tydligt: ”åtagande att på vissa villkor bekosta utgivandet av en bok”, ”någon har bekostat och ombesörjt utgivandet av en bok”. Ett företag som utför bokproduktion som finansieras av författarna är alltså inte ett förlag. När de påstår det i sin marknadsföring så ljuger de.

Om författare som själva bekostar sin bokutgivning säger vi ofta att de ger ut på ”eget förlag” vilket kan låta konstigt; det är mycket få av dem som har egna bolag som sysslar med bokutgivning. Men det är en alldeles korrekt beteckning. SAOB ger bland annat ett citat från 1783: ”Alla dessa ammunitionspersedlar tilhandlade sig Konungen på eget förlag” och det betyder helt enkelt att kungen betalade det själv, svarade på egen hand för finansieringen, och det är exakt vad de författare gör som själva köper utgivningen av något produktionsföretag.

Av naturliga skäl har jag kontakt med många av dessa författare, de har svårt att få uppmärksamhet för sina böcker och vill gärna få publicitet på Kapprakt. Många av dem berättar samma tråkiga historia. De har blivit överlyckliga när de äntligen blivit antagna av ett förlag, för att sedan bli betydligt mindre lyckliga när det visar sig att de endast blivit ”antagna” som kunder hos ett produktionsföretag. Ofta går de vidare ändå, längtan efter att få ut sin bok är urstark hos många.

Jag måste betona att det finns en hel del produktionsföretag som är mycket korrekta i sin marknadsföring och tydligt redovisar vilka tjänster de säljer och vad dessa tjänster kostar. Utöver själva bokproduktionen (papper, e-bok, ljud) finns det ofta sidotjänster som olika former av textgranskning, formgivning, distribution, marknadsföring, försäljning etc. Det finns säkert några av dessa företag vars tjänster håller samma kvalitet som de stora förlagen, men så länge det är författarna som betalar är de inga förlag.

För att komplicera det ytterligare så finns det på marknaden också en del hybrider, företag som ger ut en del böcker på egen risk (= förlag) och i övrigt säljer bokproduktionstjänster (inte förlag).

Vad finns det då för problem med detta, utöver att en del förhoppningsfulla blivande författare blir lurade? Det finns också en del problem som berör den bokläsande allmänheten. I genomsnitt är en förlagsutgiven bok väsentligt bättre än en bok som ges ut på eget förlag och då är det bra om läsare kan upptäcka skillnaden. Det finns naturligtvis undantag på bägge sidor: förlagsutgivna böcker som aldrig borde ha kommit ut och fantastiska texter som givits ut på eget förlag. Men i genomsnitt är skillnaden stor och det beror på två saker: urvalsprocessen och processen från råmanus till färdig bok.

Riktiga förlag har lektörer som granskar de manus som kommer in och väljer ut de få som ska ges ut. De är naturligtvis inte ofelbara. Genom historien finns gott om exempel på stora författarskap som förlagen missat, författare som gått igenom mängder med refuseringar innan de äntligen blir utgivna. Men ändå sållas riktigt dåliga texter bort och det urvalet existerar inte för de som ger ut på eget förlag.

Minst lika viktig är den fortsatta processen, förädlingen av ett råmanus till färdig text. De allra flesta författare som under lång tid skrivit, och skrivit om, flera hundra sidor, blir till slut blinda inför sin egen text. De ser inte längre logiska eller språkliga problem i sina berättelser. Riktiga förlag har professionella människor som arbetar med detta, allt från övergripande förädling av berättelsen fram till korrekturläsningens språkliga detaljer. Jag har pratat med mängder av författare som vittnar om den helt avgörande betydelse detta har för deras böcker. De som ger ut på eget förlag kan köpa dessa tjänster, men i många fall nöjer de sig med hjälp från goda vänner och det räcker sällan.

Ett annat problem är fake news. De som ger ut på eget förlag kämpar hårt för att få någon uppmärksamhet för sina böcker, ofta på ett imponerande sätt. Här ingår naturligtvis att vända sig till lokala medier och jag har sett många inslag som uppmärksammar att någon fått sin första bok utgiven, när de egentligen givit ut den på egen bekostnad. Om man ska jämföra med sporten så det naturligt att uppmärksamma idrottare som vunnit en medalj i någon tävling men man skulle aldrig uppmärksamma människor som köpt sin medalj. (Naturligtvis kan det ändå vara välmotiverat att uppmärksamma bok och författare, men inte på grund av att de ”antagits av ett förlag”.)

Jag tycker det är fantastiskt bra att bokproduktionsföretagen finns. Inte minst genom digitala format och ljudböcker har också de ekonomiska trösklarna för att få ut en berättelse minskat och det är en bra sak. Bland egenutgivningen finns också starka författare som förlagen missat. De är ingen stor andel men egenutgivningen kan ge viktiga steg mot en förlagsutgivning som når riktigt många läsare. I Sverige används ofta Emelie Schepp och Anna Ihrén som exempel, och ett färskt sådant som glatt mig mycket är Anna Kuru.

Jag vet inte om det går att göra något åt problemen. Produktionsföretag som kallar sig för förlag utan att vara det ljuger uppenbarligen. Det borde rimligen vara vilseledande marknadsföring och möjligt att hantera via marknadsföringslagen. Jag vet inte om Svenska Förläggareföreningen försökt med detta. Om inte borde de göra det.

Det finns också en helt annan aspekt på denna fråga. Riktiga förlag finansierar bokutgivning, det är ordets betydelse, men för mig och många andra finns här också ett kulturellt och litterärt ansvar. Det handlar om att i floden av manus kämpa för att verkligen upptäcka guldkornen som är värda att nå många läsare. Det handlar också om ett ansvar för att i den fortsatta processen se till att den text som slutligen ges ut håller högsta möjliga kvalitet. Här finns uppenbara brister. På senare tid har jag till exempel uppmärksammat några överraskande dåliga översättningar som förlagen släppt igenom. Just nu våndas jag över vad jag ska skriva om en ny svensk bok från ett av våra största förlag där man inte alls tagit ansvar i textgranskningsprocessen.

Men trots detta borde det bara vara riktiga förlag som får använda den beteckningen. Det skulle kunna bidra till stoltheten över att vara ett förlag; den fantastiska möjligheten att få sprida god litteratur med glädje och ansvar.

Anders Kapp, 2021-02-19