Dikter står det på framsidan av Thomas Tidholms Augustnominerade Jordlöparens bok. Plural, vilket antyder att det skulle vara en diktsamling. Jag kan inte se att det skulle vara sant, ser det mer som en sammanhängande berättelse om än uppdelad i korta stycken. På sätt och vis ett politiskt manifest, på sätt och vis en dystopi om en mänsklig evolution som gått fel, en mänsklighet som förfrämligats från naturen, en mänsklighet på väg mot undergång. ”Tillbaka till naturen” har många ropat från boksidor under långa tider, Rousseau var inte först och Tidholm är knappast den siste, och även om det finns en hel del som är njutbar läsning i denna bok har jag svårt att förstå nomineringen.

Författaren uttalar själv det politiska i sin text: ”Naturen är organiserad enligt anarkistiska principer.” Den ursprungliga anarkismen är det perspektiv på tillvaron som sannolikt har den mest positiva och råstarka tron på individerna i ett samhälle; de behöver inga regeringar, inga lagar, inga hierarkier. Om de bara lämnas i fred kommer de fredligt att samarbeta för att skapa goda liv. Jag har svårt att se just anarkism som en fungerande bild av naturen där det oftast finns stenhårda lagar och hierarkier, mellan och inom arter; i ett myr- eller bisamhälle finns inte något utrymme för klassresor, individerna har sina lagbundna roller. Just myror finns bland de kryp som återkommer i Tidholms text, ofta förmänskligade, som tre myror som står på toppen av stacken, ”gamla kamrater från senaste kriget”, och samspråkar: ”Nu säger de något om de bistra tiderna, om vädret, och kanske hur vintern ska bli.”

Naturligtvis finns inget problem med antropomorfism, från Aisopos fabler på 500-talet f.Kr. fram till dagens seriefigurer finns massor av förmänskligade djur i intressant litteratur. Men just här blir det konstigt när naturen, främst djurvärlden, är ett ideal, och mänskligheten dess motsats, är det lite udda att förmänskliga djuren.

Kommer ihåg en annan användning av myrsamhällen som bild från Friheten av Arne Dahl, som kom ut tidigare i år; bilden av en effektiv struktur styrd av fasta regler, som kontrast till den mänskliga fria viljan, valfriheten, den oändligt smärtsamma frihet som ibland tvingar fram livsavgörande beslut, på någon sekund kan allt förändras till något katastrofalt. Den bilden fungerar mycket bättre för mig.

Om nu anarkismen inte riktigt fungerar i detta sammanhang finns ett annat perspektiv från den politiska teorin som fungerar mycket bra för att beskriva Tidholms text. Det är den gren av ekologismen som vi ibland kallar deep ecology med företrädare som till exempel den norske filosofen Arne Naess. Här finns holistiska föreställningar, ibland Gaia-liknande tankar om jorden som en sammanhängande organism, en besjälad värld. Detta är också något som hela tiden återkommer i denna berättelse. ”Naturen är i grunden ett andligt tillstånd.” ”Livet är inte begränsat till en individ i taget … Kanske finns bara ett enda, och ingen kan förstå vad det innerst är.” Organismer kommunicerar med en ”immateriell väv”. Naturen som helhet, exklusive människan, är ”idag sårad och bitter”, ”den minns oförrätter, övergrepp, utrotning.”

Civilisationskritiken är genomgående. ”Men svamparna har fortfarande mykorrhizan, ett världsomspännande underjordiskt nätverk. Internet är ingenting.” Jas 39 Gripen är ett ”missfoster” som när den störtar så blir ”där ett hål ner till helvetet”. Naturen är nu ”officiellt avbesjälad och tom vilket gynnar såväl skogsnäringen som gruvnäringen som byggbranschen worldwide.” ”Landet är ockuperat. Man har skickat ut maskiner för att hugga ner skogarna.”

Tidholm säger: ”Sanningen (verkligheten) är det som skymtar mellan orden”. Detta är en vanlig föreställning som finns hos många religioner men också sekulärt, till exempel hos Platon: tron på att det skulle existera en riktigt sann sanning, en riktigt verklig verklighet, men den är inte tillgänglig för oss, den kan inte beskrivas, det är något vi möjligen kan närma oss på olika sätt men annars lever vi bara i en skuggvärld.

Hela den mänskliga evolutionen har gått fel, vi kommer att gå under, de små krypen ser ”oss mest som ett storskaligt men övergående fenomen. Antropocen – ännu en istid att genomlida.”

I den klimatkris vi befinner oss i är det lätt att förtvivla, ge upp tron på mänskligheten, på civilisationen. Det är fullt rimligt. Och undergångsskildringar kan vara storartad litteratur. Visst finns det här en hel del formuleringar som det är en glädje att läsa, men mer än det finns en samling gammalt tankegods som inte fungerar för mig.

Med en rik och framstående produktion genom åren skulle Thomas Tidholm var väl förtjänt av ett Augustpris, men inte för den här boken.

Författaren

Thomas Tidholm är född 1943, verksam som författare, dramatiker och poet. Han bor sedan 70-talet i Arbrå, Hälsingland. Han debuterade 1966 med Försök att se och har sedan dess publicerat ytterligare ett tjugotal diktsamlingar och lika många pjäser, för både scen, SvT och SR. Han har även skrivit romanen Semester med Sven (1999). Han har dessutom skrivit omkring 30 barnböcker, oftast illustrerade av Anna-Clara Tidholm.

Han har mottagit många priser, bland andra ABF:s litteraturpris år 2001, De Nios Vinterpris år 2003, Werner Aspenström-priset 2016. Han fick Expressens Heffaklump 1987 och Astrid Lindgren-priset 1997 tillsammans med Anna-Clara Tidholm.

Anders Kapp, 2020-11-17

Bokfakta

• Titel: Jordlöparens bok.
• Författare: Thomas Tidholm.
• Utgivningsdag: 2020-07-21.
• Förlag: Ordfront.
• Antal sidor: 154.
• ISBN: 9789177751243.

Länkar till mer information

• Författarens hemsida.