Klas Östergrens Renegater kom ut i augusti men trots att jag med förtjusning läst de två tidigare delarna i denna ofrivilliga och över tiden utsträckta trilogi var det först när den blev Augustnominerad som tegelstenen prioriterades upp i läslistan. Det går inte att läsa Östergren utan att bli lycklig, han är en lekfull virtuos med språket, med alla dessa infall och skrönor, även om han denna gång också är argare än någonsin. Men jag blir inte lycklig på alla de 747 sidorna, långt därifrån. Frågan är om det ens är en skönlitterär roman som passar för denna nominering. Klas Östergren är definitivt värd ett Augustpris, närmast en skandal att han inte fått det tidigare, men Renegater är det inte.

Är roman en lämplig beteckning för denna text? Även om de tidigare delarna, hans genombrottsroman Gentlemen från 1980 och den andra delen, Gangsters från 2005, var nog så vindlande så var de ändå tveklöst romaner. Renegater påminner mig mer om en julklappskartong som är sprängfylld av en mängd intressanta överraskningar: reportage, debattartiklar, essäer, biografier och mycket annat. Det som håller texten samman, förutom pärmarna, är berättarrösten, Klas Östergren själv, nu ännu mer själv än förr, med sin lustfyllda relation till bokstäverna, sin samhällskritik och med betydligt mer ilska än någonsin tidigare.

Det snöre som också håller kartongen samman är ett citat: ”Världen är som den är och människor har sina föreställningar”. Det är något som en chef på Annonsbyrån Svea (verklig, grundad 1897 och störst i Sverige på 60-talet, då KF-ägd) ständigt upprepade, som han också reproducerat som tavlor. Det låter lite som billig hötorgsmanagement av den sort som man kan köpa i tavelform till kontoret från någon webbshop eller som flyger förbi som livsvisdom med många hjärtan på sociala medier, men Klas Östergren menar faktiskt allvar, även om allvar hos honom alltid är blandad med lek. Jag har inte räknat, men sentensen återkommer på olika sätt säkert hundra gånger i texten och är ett genomgående tema: relationen mellan det som är och föreställningen om det som är, på sätt och vis relationen mellan det ontologiska och det epistemologiska.

Chefen ”hade säker snappat upp en del hos Shopenhauer” tänker Torsten Ljung som är en av huvudpersonerna i texten. Han jobbar på Svea men hoppar av och tillsammans med kollegan Eve Kosnik startar han på 80-talet reklambyrån och PR-företaget Kosnik & Ljung, med tiden mycket framgångsrika. (Tycker kanske att Östergren hade kunnat göra mer av referensen till Shopenhauers Världen som vilja och föreställning.)

Skandalerna

På sent 90-tal får de ett uppdrag från Regeringskansliet, en stor Sydafrikakampanj planeras, något som skulle utvecklas till en stor skandal, en skandal där Kosnik & Ljung får bära hundhuvudet, de krossas fullkomligt. (I verklighetens skandal hette PR-byrån som krossades efter statsminister Göran Perssons sågning Rikta Kommunikation.) Denna skandal tar upp en stor del av Renegater vilket inte förvånar. Vapenaffärer har intresserat Östergren tidigare och syftet med Sydafrikakampanjen på senhösten 1999 var bland annat att SAAB skulle kunna sälja JAS-plan till landet. I detalj och på många sidor genomför Östergren ett ilsket lustmord på korrumperade makthavare inom politik och näringsliv, på konspirationen bakom, på förljugenheten i den föreställning som så totalt skiljer sig från det som är; en giftig blandning av fiktion och verklighet..

Sydafrikaskandalen (och fler andra som dyker upp på vägen) fungerar också som en sorts spegel till den andra stora skandalen som Renegater avhandlar: Svenska Akademien och den så kallade kulturprofilen. Den delen kan sägas inledas vid akademiens möte 23 november 2017, två dagar efter DNs första avslöjande, och avslutas vid mötet 6 april 2018 när en mycket arg Klas Östergren efter ett ilsket tal lämnade Akademien. Det är den delen som blev mest omskriven när boken kom ut och det delen avhandlas i ett enda stycke som börjar på sidan 485 och slutar på sidan 651; ett stycke på 166 sidor! Våndan bakom att skriva denna del är begriplig, men …

Jag har aldrig provat att vaska guld men jag kan föreställa mig känslan; ett tröstlöst och evigt arbete där man bara möter vatten, sand och dy med den svaga drömmen om att något glänsande korn ska dyka upp, och lite så känns dessa 166 sidor. Visst dyker det upp värdefulla nuggets men de finns i de sidospår som ingen text av Östergren saknar. Och visst är det kul med hans lustmord (återigen) av vissa ledamöter, lätt förklädda till olika gräsarter, särskilt majoritetsledaren herr Styvrepe, Horace Engdahl, men det stora avslöjandet är varken särskilt avslöjande eller någon riktigt bra läsning. Redan innan denna text publicerades tror jag att de flesta av oss insett hur fegt, föraktligt och skamligt akademiens majoritet agerade i olika skeden i denna skandal. Det är bra, modigt och hederligt att offentligt redovisa detta, men någon roman är det inte, bra skönlitteratur är det inte.

Att förivra sig?

Men det finns mycket som är riktigt underhållande. Första gången jag skrattar högt är när jag läser: ”Det är så lätt att förivra sig när man ger sig i kast med att återge en sådan här situation”. Just då har han ägnat bokens första tio sidor åt att berätta att han står vid grinden till sin upphöjda gård på Österlen och ser ut över nejden. Tio sidor! Han förivrar sig inte! Det är omständligt. Som så mycket i denna tegelsten på 747 sidor. Men det finns ofta (inte alltid) ett stort värde i denna omständighet. Just detta spanande över nejden får också fler innebörder långt senare i texten.

Titelordet renegat dyker upp första gången i en (av oändligt många) små sidoberättelser på sidan 83. Den handlar om John Ward, känd engelsk pirat på sent 1500- och tidigt 1600-tal, som lämnade kristendomen för att bli muslim i en egen liten enklav i Tunisien. Han var en renegat, en avfälling, en konvertit, en svikare som gick över till den andra sidan. Men titeln syftar naturligtvis främst på renegaten Klas Östergren som överger Svenska Akademien. Eller är det majoriteten som är de verkliga renegaterna?

Naturligtvis finns ett spöregn av referenser av allehanda slag, Östergren är en mycket bildad författare, en del med symbolisk tyngd och många mycket roliga. Jag har en fördel av att vara ungefär jämnårig med författaren, har följt honom ända sedan Attila 1975, inte läst allt men en hel del, och bara på grund av åldern skrattar jag gott åt Hobbexreferensen; viktig läsning för pojkar på den tiden, med skillnaden mellan katalogens föreställningar och den verklighet som uppenbaras när postpaketet öppnas …

Det förekommer rikligt med snö. Klas Östergren träffar Torsten Ljung första gången på ett galleri, långt efter Sydafrikaskandalen, de blir vänner och samtalar mycket i Snögalleriet, Torstens stora intresse där han samlat konst och böcker med snömotiv. All denna snö tjänar många syften. Den fungerar som en skiljelinje mellan natur och kultur, mellan föreställning och verklighet på många olika sätt. Den kan också vara frälsningen, ”ett Damaskussken i varje liten snöflinga” (Apostlagärningarna där Saulus fräls till Paulus), eller vägen ut, att lägga sig till sömns i den kalla snön och dö.

Konspirationen

Konspirationen har en oemotståndlig lockelse i alla typer av berättande som, i avsaknad av en Gud, skapar en annan mystisk makt som egentligen styr i hemlighet, en grå eminens, en Richelieu bakom draperiet, i Östergrens trilogi ofta förkroppsligad i form av Envoyén, nu åldrad och verksam främst genom dottern Vivianne, ”Vivi”, men fortfarande med kunskap om allt, makt över allt, som bland mycket annat i operationen ”Fleur de mal” (flirt med Baudelaire) tvingar författaren att berätta om sin tid i Akademin, avslöja skandalens alla detaljer. Men konspirationen uppträder i många delar av berättelsen och här finns ett problem som har med tiden att göra.

Konspirationsteorier har ”alltid” funnits, myten om en judisk världskonspiration har rötter i medeltiden, en myt med högst reella och allvarliga konsekvenser för de berörda, men det har blivit mycket värre under det senaste decenniet, väldigt mycket värre. När det finns sekter som på allvar tror att ett politiskt etablissemang egentligen utgörs av pedofiler som dödar barn och dricker deras blod, som med vapenmakt ska rädda dessa icke existerande barn, då är konspirationen som sätt att se på världen inte längre kul.

Mytiska konspirationer är gödsel för den pandemiska högerpopulismens snabba tillväxt; de lögner som samlar allt fler rädda och hatiska människor bakom karismatiska ledare med den stora ”sanningen” i sina starka händer. Konspirationer kan naturligtvis också vara verkliga, en del av de som Östergren beskriver är säkert verkliga, inte minst i den svenska korporativa traditionen finns verkliga exempel, men de är ändå öar i tid och rum, det är inte så världen fungerar. Att genomgående ana konspirationer bakom allt var möjligen rätt kul för ett par decennier sedan, men just i denna tid smakar det lite illa i munnen.

Det är också ytterligare en av anledningarna till att jag inte kan se Renegater som en tänkbar Augustvinnare. Klas Östergren är ändå väl värd ett Augustpris för lång och (o)trogen tjänst, för sitt samlade författarskap, och även om det inte är ett kriterium i statuterna skulle jag tycka att det var alldeles i sin ordning.

Författaren

Klas Östergren debuterade 1975 med romanen Attila, och har sedan dess givit ut tjugotalet romaner och samlingar med noveller och artiklar. Han har dessutom varit verksam som översättare av både prosa och dramatik, framför allt av Henrik Ibsens samtidsdramer – som samlats i två volymer – samt författare till film- och tv-manus, bland dem Gustav III:s äktenskap, Offer och gärningsmän och Soldater i månsken, de två senare i regi av Tomas Alfredson.

Anders Kapp, 2020-11-16

Bokfakta

• Titel: Renegater.
• Författare: Klas Östergren.
• Utgivningsdag: 2020-08-27.
• Förlag: Polaris.
• Antal sidor: 747.

Länkar till mer information

• Wikipedia om Klas Östergren
• Läs vad andra skrivit om boken.