Annika Norlin är mest känd för oss som låtskrivaren och artisten Säkert! på svenska och Hello Saferide på engelska, men hon är också författaren bakom novellsamlingen Jag ser allt du gör som nu nominerats till det skönlitterära Augustpriset i år. Hon ger oss varma texter om kärlek och sorg, om vänskap och vår törst efter bekräftelse, om udda människor med en blandning av humor och insiktsfylld skärpa som väcker många tankar. Knappast en vinnare av årets pris men texten gav mig flera intressanta frågor, till exempel: Vad menar vi med ”en stark kvinna”? Vad betyder ”zona ut” och varför?
Det finns en stark känsla av värme i hjärtat efter att ha avslutat läsningen av denna novellsamling. Vissa texter är fantastiska, andra är inte lika starka. Samlingen är något ojämn och det dröjde ända till sidan 125 och den fjärde novellen Barn som jag hittade någon egentlig förståelse för varför den här boken är nominerad till Augustpriset.
Den handlar om syskonen Margit och Jan som bor i mitten av en länga med fem radhus. ”Till vänster om deras hus bodde Robin och Kevin, och de fick åka utomlands varje år. Till höger bodde en tonåring som hette Jessica, och hennes föräldrar var sams.” En stark inledning som fortsätter likadant. Barnens mamma ”var bra på saker, allting var hon bra på – vara forskare och fixa med bilen och laga middag – och hon blev ibland arg på Margits och Jans far eftersom han inte var lika bra på dem som hon var”. Mamman är en ”stark kvinna” (mer om detta om en stund) och novellen ger en stark bild av konsekvenserna för barn som växer upp med för lite jämställdhet och för mycket bråk mellan föräldrarna.
Men också den första, och längsta, novellen Bekräftaren är riktigt bra läsning. Den handlar just om vårt gränslösa behov av bekräftelse och huvudpersonen i novellen säljer detta, hon är en bekräftelseterapeut. Det i sig är en fantastisk romanidé och alla de klienter, den ene mer absurd än den andra, som strömmar genom hennes mottagning beskrivs i korta prosastycken som är så träffande insiktsfulla.
I novellen finns också minst lika insiktsfulla och mycket underhållande skildringar av extremt olika vägar in och ur förhållanden, ofta kopplat till bekräftandet. Som när berättarjagets första stora kärlek blir en relation helt och hållet baserad på hennes beundran, hennes komplimanger, hennes bekräftelse av honom och när förhållandet tar slut blir hon ”sur, men helt intakt som individ. Det hade inte förändrat mig alls.” Skillnaden mellan att ge bekräftelse och att ge av sig själv är värd eftertanke.
En bild av kärleksrus: ”I min mage flög tusen småfåglar och sjöng sopran.”
Vännerna Mikael och Siri dyker upp i flera noveller och de är ett underhållande par. I en är de delar av ett punkband på turné i Tyskland och i en annan, Aliens vid Piteälven, är de fanatiskt intresserade av den annars helt okände filmskaparen P. Alexander som för rätt länge sedan gjort några sci-fi-filmer utan budget och med usel kvalitet (det finns faktiskt en P. Alexander inom sci-fi-världen, men det måste vara någon annan). De har två av hans filmer, har sett dem otaliga gånger, och har nu funnit en tredje, P. Alexanders sista. Där medverkar filmskaparens bror Olof (det fanns inga pengar till skådespelare) och nu, många år senare lyckas vännerna hitta Olof, han är fastighetsmäklare i Piteå där de hälsar på, och sökandet efter svar på vad som egentligen hänt med P. Alexander blir en roande läsning.
Stark kvinna?
I några noveller finns intressanta tankar kring innebörden av begreppet ”en stark kvinna”; är det något positivt eller negativt att kalla en person, och vad menar vi egentligen med det? Här handlar det om att många kvinnor upplever sig som ”planeringschefer” i relationen till sina män, att mannen mer eller mindre blir ett extra barn, någon som inte tar egna initiativ, någon som hela tiden behöver ledning om något ska hända. Och denna planeringschefsroll kanske inte är något kvinnan önskat sig, inget eftersträvansvärt, att på detta sätt tvingas vara ”en stark kvinna” är något negativt.
Och männen som delar denna rollbild; Eleganten pratar om sin Lisa som verkligen satsar på att ta hand om honom, utveckla honom: ”Typ som hon hade investerat fyra miljoner i ett renoveringsobjekt och nu tänkte hon sätta igång. Nu tar vi köket, hur jävla äckligt det än är så finns det ett trägolv där under. Så får hon mig att känna mig.”
Utan att ha någon som helst statistik som underlag tror jag att Annika Norlin har alldeles rätt. Jag tycker mig se exakt detta i många relationer. För mig föder det tankar på mansrollen (som jag diskuterat många gånger). Ingen vill ha tillbaka den gamla patriarkala mansrollen, men det finns väldigt mycket som talar för att vi inte lyckats ersätta den med någon annan fungerande mansroll (männens växande underlägsenhet i skolsystemet under senare decennier bidrar med hygglig evidens för detta). I kampen för att krossa patriarkatet drömde vi om jämställdhet, inte att mannen skulle förvandlas till ett passivt ambitionslöst mähä som måste ha ”en stark kvinna”. Kanske är det så att ”en stark kvinna” mer handlar om ”en svag man”? Stor och viktig fråga!
Zona ut?
Annika Norlin använder uttrycket ”zona ut” och första gången trodde jag att det var ett korrekturfel, att det var tänkt att stå ”zooma ut” som i en överförd betydelse från kameraoptiken ibland används med betydelsen att förlora intresset, sluta lyssna, kanske slumra till i bänkraden, en innebörd som var den uppenbart avsedda i sammanhanget. Men nej, hon upprepar sitt ”zona ut”, det var inget korrekturfel, det var bara jag som var obildad.
Det handlar om en anglicism. Både på engelska och svenska används uttryck som ”hon är i zonen”, kanske mest i idrottsvärlden, för att beskriva någon som är fullständigt fokuserad, befinner sig i ett bra mentalt område, i rätt zon för att prestera. Som en motsats till detta, att bli ofokuserad, tappa intresset, har uttrycket ”zone out” uppstått på engelska som sedan direktöversatts till svenskans ”zona ut”.
Intressant med två yttryck som låter så lika och som används för att beskriva samma sak, men ändå fullkomligt saknar samband när det gäller uttryckens ursprung. Alltid kul att lära sig något nytt!
(Uttrycket ”zooma ut” används också med innebörden att se det större sammanhanget, att inte fastna i detaljerna, en betydelse som ”zona ut” inte kan ha.)
Författaren
Annika Norlin är låtskrivare och författare. Under sina artistnamn Säkert! och Hello Saferide har hon givit ut totalt sex album. Jag ser allt du gör är hennes första skönlitterära bok.
Anders Kapp, 2020-10-30
Bokfakta
- Titel: Jag ser allt du gör.
- Författare: Annika Norlin.
- Utgivningsdag: 2020-03-16.
- Förlag: Weyler.
- Antal sidor: 219.