Hon ser ut som en mycket rar äldre kvinna och heter Majgull = om hon skriver måste det vara husmorstips om att sylta och saft. Så är det naturligtvis inte, fördomar är lika vanliga som bedrägliga. Skönlitteraturen är en av våra viktigaste motståndsrörelser i kriget mot den livsfarliga politiska pandemi som nu härjar över världen och Majgull Axelsson skulle mycket väl kunna vara rörelsens starka ledare. Men att namn kan vara viktiga visar hon i nya Inställd resa till Sabarmati som kommer ut i dag. Sabarmati är en flod i Indien och vid dess strand hittas en dag en nyfödd baby insvept i ett tygstycke. Efter några år på barnhem adopteras hon av ett svenskt par som inte gillar hennes hinduiska namn Meera och ger henne i stället det muslimska namnet Fatima, ett namn som hon ska komma att hata. Det här är en råstark text om rasism och mycket mer än så; om arvsynd, om vilka vi är och hur vi blir, i egna och andras ögon, innanför eller utanför.

Det är svenska paret Henrik och Magdalena som adopterar den indiska flickan. Henrik är en präst med växande alkoholproblem (och en del annat). Efter olämpligt uppträdande har han mer eller mindre förvisats från Sverige till en tjänst som sjömanspräst i Indien. Magdalena längtar efter att få barn men trots ihärdiga försök blir hon aldrig gravid. I ett svagt ögonblick (sprit) går Henrik med på idén att adoptera.

Magdalena hittar flickan på ett barnhem och med hjälp av advokater i Sverige och Bombay ger hon sig på den omständliga adoptionsprocessen (jag har själv en gång hjälpt goda vänner att adoptera från Indien och vet att byråkratin kring detta är ofantlig), och till slut är det klart.

Martin hatar att han nu blivit ”far till en svarting”. Med ren elakhet tar han ifrån flickan hennes hinduiska namn Meera och döper om henne till Fatima, ett muslimskt namn efter profeten Muhammeds yngsta dotter. Magdalena är också besviken, den adopterade dottern är inte alls så kelig, glad och tacksam som hon förväntat sig, adoptionen var ett misstag.

Så småningom får de återvända till Sverige och för en tid får Martin tillbaka sin tjänst i Nässjö. Det går inte bra för den lilla familjen, inte bra alls, och går ännu sämre när Magdalena blir sjuk. Magdalenas äldre kusin Lykke blir räddaren i nöden för flickan som flyttar in i Lykkes hus, hon är i praktiken hennes mamma ända tills flickan blir myndig. När hon fyllt 18 ska hon ge sig ut och tågluffa, ensam, men det är en lögn, hon lämnar Nässjö för gott, försvinner, hör aldrig av sig till Lykke mer.

Det är Meera och Lykke som är berättelsens huvudpersoner. Lykke är på många sätt en mycket god och stark karaktär men hon är inte älskad av alla, hon kan också vara ”häxan i pepparkakshuset, en riktigt elak tant”. Den unge taxiföraren Samuel hatar henne djupt och innerligt. Han menar att hon totalt förstört hans liv när hon som hans lärare på gymnasiet medverkade till att ge honom det öknamn som fullständigt raserade hans möjligheter, som gjorde att hans älskade Ellinor lämnade honom, och som resulterade att han nu lever ensam i en sunkig lägenhet med ont om pengar, föraktad av alla, inklusive sig själv.

Lykke kan vara mycket skarp mot allt som hon uppfattar som översitteri, mobbing och kanske framför allt rasism. En dag slår det tillbaka mot henne. På en promenad med hunden attackeras hon av tre maskerade unga män, misshandlas grovt, och medvetslös svävar hon länge mellan liv och död på sjukhuset innan hon så småningom, haltande med käpp, kan återvända till sitt älskade hus i Nässjö. Men hatet mot henne har inte upphört, det kommer mer …

Det finns en hel del andra karaktärer, en del av dem har gått i skolan tillsammans för 40 år sedan, och biberättelser som alla har det gemensamt att de handlar om hur människor formas av sin historia; särskilt om hur den gamla nazismen övervintrat genom generationerna och förenats med den nya högerpopulismen, nationalismen, främlingshatet. Det är hela tiden flerdimensionellt, aldrig ytligt förenklat, det är komplexa människor, som verkliga människor är, som vi som läsare kan ta till oss och förstå.

Att bli sig själv

Men i huvudberättelsen får vi följa Lykke och Meera under rätt lång tid. ”Nu har hon äntligen blivit sig själv”, tänker Meera som sju år efter det att hon lämnade Nässjö har ett bra liv i det lilla samhället Reykholt på Island.

”Att hitta sig själv” är, i olika varianter, ett populärt uttryck i samtiden. Jag har lite svårt för uttrycket av flera skäl. Dels för att det är rätt egocentriskt, ett uttryck för den narcissism som präglar ett välmående samhälle högt upp på Maslows behovstrappa, och kanske skulle individen ibland må bättre av att ägna mer energi åt ett vi än ett jag? Dels förutsätter uttrycket att det finns ett givet ”själv” att hitta och det har jag väldigt svårt att tro på. Vi är inte, vi blir genom hela livet. Och vårt jag kan aldrig vara en autonom ö, vi existerar alltid i ett sammanhang som formar oss, men som vi också kan bidra till att omforma.

En annan sida av samma mynt, som Majgull Axelsson behandlar mycket skickligt, är hur vi genom livet utsätts för en flodvåg av etikettering; av föräldrar, syskon, lärare, vänner och andra, etiketter som både kan vara individuella och kollektiva (rasism), de kan vara stödjande och i någon mening sanna, men ofta är de skadliga, falska och på något sätt krymper de alltid livets möjligheter. Vissa etiketter vandrar genom generationer, blir en arvsynd som kan vara tung att bära, och många får kämpa hela livet för att försöka riva bort en del av de mest obekväma etiketterna.

Så fort hon fyllt 18 återtar Meera sitt ursprungliga namn och river bort den förhatliga etiketten Fatima. Ett viktigt steg för henne, inte på vägen mot att finna sig själv utan på vägen mot att skapa ett själv som fungerar för henne och som fungerar i den kontext som hon väljer att leva i.

Berättartekniken hos Majgull Axelsson är djupt imponerande. Redan på andra sidan introducerar hon en Brechtsk verfremdungsteknik i texten. Som åskådare på teatern eller som läsare av skönlitteratur är det lätt att sjunka in i berättelsen; det kan också vara något medvetet och önskvärt både hos verkets skapare och dess mottagare, att erbjuda en flykt undan vardagen, att för en stund leva i en annan värld, en fantasivärld. Men Bertolt Brecht menade att det är fel väg att gå, han ville att mottagarna skulle reflektera över det som berättas, inte bara sjunka in i det, så han introducerade element av distansering, verfremdung, ofta i form av avbrott i handlingen med korta inhopp av en kommentator. Majgull Axelsson använder den tekniken (här finns även ett Brechtcitat) genom återkommande korta avsnitt där vi, författaren och läsaren, gemensamt betraktar det som berättas. Riktigt snyggt och verkligt effektivt. Det finns mycket i denna text som är djupt berörande, väcker starka känslor, men tack vare element av distansering får jag som läsare utrymme att inte bara känna utan också reflektera över varför, orsakerna bakom det som sker.

Ska jag komma med någon invändning kan jag tycka att försupna prästen Henrik får alltför stor plats i berättelsen. Jag kan förstå varför, försupna präster är tacksamma karaktärer att skriva om, det har vi sett på andra håll, men han blir nästan mer karikatyr än karaktär och han stjäl strålkastarljuset från andra; det hade till exempel har varit intressant att få veta mer om systrarna Doris och Agnes och deras uppenbart motsatta sätt att hantera sin gemensamma arvsynd.

Men det är min enda invändning, i övrigt är jag bara oändligt tacksam över att det finns författare som Majgull Axelsson!

Författaren

Majgull Axelsson är journalist och författare. Född i Landskrona 1947 men uppväxt i Nässjö. Som journalist har hon huvudsakligen ägnat sig åt handelspolitik och arbetsmarknad.

Hon har skrivit flera dokumentära böcker om tredje världen. Den första var Våra minsta bröder, 1986, en bok som beskriver vår tids barnarbete. Tre år senare utkom Rosario är död, en dokumentärroman som skildrar barnprostitutionen i Filippinerna, och 1991 kom reportageboken om gatubarnen i Latinamerika, Dom dödar oss.

1994 kom hennes skönlitterära debut med romanen Långt borta från Nifelheim. Hennes stora genombrott kom 1997 med Aprilhäxan som belönades med Augustpriset, och sedan dess har hon kommit med ytterligare ett tiotal romaner, fått många priser och finns översatt till drygt 20 språk.

Anders Kapp, 2020-09-28

Bokfakta

• Titel: Inställd resa till Sabarmati.
• Författare: Majgull Axelsson.
• Utgivningsdag: 2020-09-28.
• Förlag: Norstedts.
• Antal sidor: 384.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Jag heter inte Miriam.
• Läs vad andra skrivit om boken.