Hans Rosenfeldt är en av landets mest kända och framgångsrika leverantörer av spänning; tv-serier som Bron och Marcella har setts av miljoner i många länder och bokserien om profileraren Sebastian Bergman, som han skrivit tillsammans med Michael Hjorth, har översatts till 34 språk och sålts i fyra miljoner exemplar. Men just idag är han med Vargasommar också debutant. Det är den första spänningsroman som han skrivit själv och det är starten på en serie med Haparanda som nav. Den som ogillar våld i böcker ska definitivt inte läsa Vargasommar, det är en av de våldsammaste böcker jag läst, men jag inga problem med det, det är så uppenbart skilt från dagens verkliga våld, det här är underhållning på högsta nivå och samtidigt inkännande och berörande om människor som kommer i kläm i tillvaron, som gör allt vad de kan för att hanka sig fram och skydda det som är värdefullt i livet.

Huvudpersonen i nya serien är den medelålders polisen Hannah Wester som ofta är skitförbannad över de vallningar som klimakteriet då och då utsätter henne för i de mest olämpliga situationer. Hon hade en riktigt tuff barndom som fortfarande präglar henne. Tidigt träffade hon trygga Thomas, de blev ett par, har varit gifta i evigheter och han är den hon litar på, hennes stöttepelare i tillvaron, även om hon inte alltid klarar av att prata om allt, inte ens med honom. Elin är ett namn som hon inte klarar av att uttala, deras första dotter som de förlorade redan när hon bara var två år, ett trauma som sitter djupt. Efter henne fick de Gabriel och Alicia som det går bra för, som håller att lämna hemmet. Hannah hoppas att hon och Thomas äntligen ska få mer tid tillsammans när de nu blir själva, komma närmare varandra igen, men så verkar det inte riktigt bli.

Hannah Wester är en riktigt bra huvudperson, en skickligt komponerad karaktär, komplex som sig bör, en skicklig och engagerad polis med många trassliga delar i sitt privatliv. Hon kommer att vara intressant och hållbar i flera kommande böcker.

Själva berättelsen inleds med två händelser. Utanför Haparanda hittas två döda vargar. Analysen visar att de blivit förgiftade, vilket var förväntat, men den ger också det chockerande beskedet att vargarna har människokött i magarna. Det blir full utryckning hos Haparandapolisen, de måste hitta resterna av kroppen och ta reda på vad som hänt. Är det vargarna som dödat en människa kommer det att bli ett ramaskri i medierna, rädslan för varg sitter djupt hos många.

Den andra viktiga händelsen är ett möte utanför Rovaniemi mellan representanter för Susia MC, ett kriminellt finskt MC-gäng under ledning av Matti Husu och en rysk maffiagruppering under ledning av den livsfarlige Valerij Zagornij med bas i Sankt Petersburg. Ingen av ledarna är på platsen där finnarna ska köpa narkotika för 300 000 euro av ryssarna. Skottlossning utbryter och nästan alla dör, fyra finnar och tre ryssar. Både pengar och droger försvinner och det är jakten på denna försvunna förmögenhet som står i centrum för berättelsen.

Det blir en dramatisk jakt med många händelser, texten är fylld av överraskningar, här finns en fantastisk dramaturgi där vi som läsare transporteras framåt med hjälp av olika berättarröster mot den ena uppgörelsen efter den andra och vi får träffa ett gäng spännande karaktärer; poliser, skurkar och alla de som fastnar däremellan.

En av de mest intressanta karaktärerna är ryska lönnmördaren Katja (har flera namn) som påminde om någon och det tog en stund innan jag kom på vem. I januari i år inträffade två sammanhängande nyheter i mitt liv, ett löpband och ett HBO-abonnemang, och sedan dess umgås vi en timme (nästan) varje morgon. Det innebär att jag långt efter de flesta gjort entré i världen av strömmade tv-serier. Bland annat har jag hunnit med Killing Eve och en av huvudpersonerna där, Villanelle/Oksana Astankova, påminner starkt om Katja. Inte så att jag tror att Rosenfeldt snott karaktären från tv-serien, men alla som sett serien inser vilken sorts person hon är; en nästan omänskligt skicklig och hänsynslös mordmaskin (med en del andra egenskaper också). Det ska bli intressant att se om hon dyker upp igen i kommande delar av Haparandaserien; det förefaller omöjligt men jag gissar att hon gör det ändå.

Det finns flera saker som är speciella med Rosenfeldts sätt att skriva. En del är det avskalade språket. Han tar gärna bort mer eller mindre onödiga ord i meningarna, ord som de flesta av oss skulle lämna kvar. Någon gång kanske han snaggar språket väl hårt men i huvudsak bidrar det till en mycket lyckad intensitet och närvaro i texten.

Han har en mycket egen ”bisatsteknik” (inte alltid bisatser i egentlig mening) med totalt överraskande, men väsentlig, information inbäddad i många meningar. Hannah ser sin tjugo år yngre chef stoppa in en portionspåse under överläppen och tänker att ibland ”kunde hon känna snussmaken när hon hade tungan i hans mun” vilket snabbt ger oss en kunskap om att de inte bara är kolleger.

Det märks verkligen att det här är en författare som finns på elitnivå när det gäller att skriva för film. Här finns så många scener där bilderna väcks till liv och roterar i läsarens huvud; bara den känslan är väl värd läsningen.

Den nya serien är placerad i Haparanda, inte för att författaren har några rötter där men han tycker den är intressant, inte minst som gränsstad, och han har verkligen gjort sin research om platsen och dess historia väl. Han gör den också till en egen karaktär i boken. Det är inte unikt; Jesper Stein gör det med Köpenhamn, Alan Parks gör det med Glasgow, men Hans Rosenfeldts sätt att göra det har jag inte mött förut. Staden har ett genus, den är en hon, och i återkommande kapitel reflekterar hon över vad som hänt och händer på denna plats. Här ger hon också ett kalejdoskop av små vardagshändelser som sker just då, där den speciella ”bisatstekniken” också dyker upp: En äldre kvinna, Valborg Karlsson, är i gryningen på sitt dagliga besök vid mannens grav som hon varit de senaste nio åren, ”omedveten om att en sköterska på äldreboendet … mördade honom med en insulininjektion”.

Vissa av dessa små händelser har betydelse för handlingen, vissa har det inte alls, men jag måste säga att jag blir rätt hänförd över dessa kapitel, riktigt kreativt!

”Extra allt” använde jag som begrepp i en text om Jussi Adler-Olsens senaste bok, Offer 2117. Samma begrepp skulle kunna användas om Vargasommar; under läsningen tänker jag någon gång ”det här är bara för mycket” men landar ändå i slutsatsen att det är rasande skickligt skriven underhållning. Det är bara att konstatera att Hans Rosenfeldt inlett ytterligare en framgångsrik karriär, nu som soloförfattare av dramatisk spänningslitteratur. Vargasommar kommer att sälja stort i många länder!

Anders Kapp, 2020-09-23

Bokfakta

• Titel: Vargasommar.
• Författare: Hans Rosenfeldt.
• Utgivningsdag: 2020-09-23.
• Förlag: Norstedts.
• Antal sidor: 384.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Hans Rosenfeldt.
• Intervju med författaren på Svenska Deckarfestivalen 2020.
• Kapprakt om En högre rättvisa.
• Läs vad andra skrivit om boken.