Livet, det som just nu existerar, är ”tomrummet mellan ´redan över´ och ´alldeles strax´” heter det i Spel på många små trummor, titelnovellen i Olga Tokarczuks samling från 2001. Det är bara att ”varje morgon gnugga intigheten ur ögonen och på nytt kasta sig ut i illusionernas skälvande flöde. Låta sig ryckas med och själv förvandlas till en färgskimrande hägring. Utan att för den skull glömma bort sanningen.” Vad är egentligen verklighet? Är det den grå vardagen, det eviga ekorrhjulet som förtär oss, instängdheten, eller finns det kanske sprickor i de grå murarna, öppningar där ljuset kan komma in, öppningar där vi kan komma ut? Bland mycket annat finns här hyllningar till fantasins kraft och verklighet, till modet, till befrielsen.

Utan att rodna erkänner jag att jag aldrig läst något alls av Olga Tokarczuk innan hon fick Nobelpriset. Vet inte riktigt varför; hon har varit stor författare länge, översatt till svenska sedan länge. Och inte gråter jag över det. Nu har jag ju en godispåse att ösa ur i form av de böcker hon redan skrivit och hon har snabbt förvandlats till en av mina mest älskade pristagare genom tiderna. Hon har en mycket märklig förmåga att behandla de riktigt viktiga och stora frågorna utan att alls fastna i något smalt fack för filosofinördar (som jag kan vara ibland), utan i stället skriva väldigt olika sorters texter som kan fånga riktigt många människors intresse. Nu var det alltså dags för hennes novellsamling Spel på många små trummor som ursprungligen gavs ut på polska 2001 med en första svensk utgåva 2002 och en reviderad och utökad utgåva på svenska 2018.

Det finns en del gemensamt mellan novellerna även de på många sätt är mycket olika när det gäller tid, plats, karaktärer och handling. Dels finns en del uttryck som återkommer men framför allt handlar det om en återkommande mänsklig utsatthet i ett sammanhang, en relation eller ett samhälle, som på ett eller annat sätt gått sönder, människor som fastnat i en obegriplig grottekvarn, en förödande grå vardag som driver människor till eller över gränsen för sammanbrott. Hon ”hade då känt det som om hon blivit sin egen börda, fjättrad vid sin egen kropp. I en bur bestående av hennes egna revben.” Men detta sönderfall innehåller också möjligheter; sprickor och öppningar till något annat, inte sällan något magiskt.

Jag kom fler gånger att tänka på en av Leonard Cohens mest kända textrader från Anthem från 1992: ”Ring the bells that still can ring / Forget your perfect offering / There is a crack in everything / That’s how the light gets in”. Det är ett citat som återkommer i Amanda Svenssons författarskap, inte minst hennes senaste bok, den fantastiska Ett system så magnifikt att det bländar, och det är inte första gången jag kan se ett systerskap mellan Tokarczuk och Svensson.

För Cohen handlar den första strofen om att det inte alltid är så enkelt för oss som människor att göra gott i världen, men det är ändå vad vi hela tiden måste försöka. Den andra strofen syftar på syndafallet, utvisningen från Eden, efter den är världen inget perfekt paradis. Den tredje strofen säger samma sak; inget är perfekt, det finns inga absoluta svar/lösningar/sanningar, allt är på något sätt trasigt. Den fjärde strofen innehåller hoppet, acceptansen av det icke perfekta; det är genom sprickorna som ljuset kan komma in.

Hembiträdet Sabina som mitt i den evighetsgrå vardagsstrykningen blir den docka som de små flickorna älskar, smeker och tar hand om. Den skeppsbrutne på den öde ön vars eviga vardag handlar om ständig kamp för överlevnad när ett magiskt mirakel ger honom förmågan att rädda livet på en nyfödd baby som flyter i land, ger honom en älskad son. Och andra människor som på olika sätt finner styrkan att bryta upp från den grå ”verklighet” som håller på att föröda deras mänsklighet, förtingliga dem, och finna vägen till något annat, något verkligt levande.

Återkommande tema är mänskligt förtingligande och ett levandegörande av ting. ”Skillnaden mellan dött och levande var utplånad” sägs det i novellen Skåpet och den tanken återkommer ofta i form av magiska element i en annars mycket vardaglig realitet, upplösning av gränser eller gränsövergångar. Har alldeles nyss sett David Lynchs 18 ”nya” avsnitt av Twin Peaks, från 2017, och även om skillnaderna i övrigt är avgrundsdjupa som finns ett släktskap i denna gränsöverbrytande dualism. ”För första gången skrev jag om mig själv, men till min förvåning upptäckte jag att detta ledde till skapande av en helt annan person. Att man inte kan vara både iakttagare och iakttagen, igenkännande och igenkänd”. Vem eller vad är det där objektet som jag betraktar i spegeln?

Jag skulle ljuga om jag sa att jag älskar alla novellerna i samlingen. Alla är en språklig fröjd att läsa, inte minst tack vare skickliga översättaren Jan Henrik Swahn, men en del saknar själ, känns mer som en poserande uppvisning av skicklighet utan att egentligen innehålla något som verkligen är nödvändigt att säga. Även här finns en likhet mellan Tokarczuk och Amanda Svensson; alltid brilliant ordkonst, oftast med något nödvändigt att säga, men ibland mer av show off. Även solar måste tillåtas små fläckar.

Anders Kapp, 2020-03-24

Bokfakta

• Titel: Spel på många små trummor (Gra na wielu bębenkach 2001, översättning Jan Henrik Swahn 2002, utökad 2018, Ariel).
• Författare: Olga Tokarczuk.
• Utgivningsdag: 2019-11-01.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 397.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Empusion
• Kapprakt om Löparna.
• Kapprakt om Styr din plog över de dödas ben.
• Du kan läsa mer om boken här.