Med Odenplan, Daniel Gustafssons debutroman, har jag kommit fram till den näst sista av de böcker som är nominerade till årets skönlitterära Augustpris. Här finns ett fantastiskt språk, ett drabbande tema, en intressant Ulysses-cover och mycket mer, men länge vacklar jag fram och tillbaka inför frågan om den verkligen är bra, om det är en bra nominering eller kanske till och med en värdig vinnare?

Huvudpersonen, berättarjaget, är en rätt nyskild man i Stockholm, långtidssjukskriven för utbrändhet, med en del problem både med sig själv och med sin sjuårige son. Just nu bor ändå sonen hos honom några dagar i hans tillfälliga bostad i Vasastan. Hela boken utspelar sig under en dag som inleds med en promenad till skolan. På vägen kommer han på att han glömt ta med sonens vantar och det måste lösas.

Men att ta sig till skolan med ett par nya vantar blir svårare än han tänkt. Han ger sig ut i stadslandskapet runt Odenplan där de fashionabla, nyrika gatorna måste ge plats även åt det trasiga och bortsållade. Såväl ovan som under jord pågår livet, eller den livsfientliga strävan efter ordning.

Under denna dag blandas dagens händelser med tankar, minnen, reflektioner. En man under en dags irrande i Stockholm växer ut till något mycket mer generellt om livet i vår tid.

Berättarjagets vandring en dag i Stockholm påminner om Leopold Blooms vandring 16 juni 1904 i Dubin i Ulysses, James Joyce klassiska roman som utgavs år 1922. Även här finns mängder av inre monologer, reflektioner och minnen. Kanske är detta Daniel Gustafssons egen variant på Odysses irrfärder på Medelhavet, jag vet inte, väldigt litterärt är det i vilket fall som helst.

Temat är livets skörhet och kanske speciellt den tunna lina som vi i den trygga medelklassen balanserar på. Hur lätt det kan vara att falla, att gå sönder. Det är träffande och jag funderade mycket över om det alltför obehagligt träffande för mig själv är en förklaring till varför jag har så svårt att bli riktigt begeistrad över denna text.

Det finns en del självbiografiska drag. Både berättarjaget och författaren bor i Stockholm, har arbetat internationellt med kulturfrågor, är skilda och har kopplingar till Ungern. Gustafssons förra fru har ungerska föräldrar och under en längre tid bodde de i Budapest under 1990-talet där han också lärde sig ungerska. Han arbetar också i huvudsak som översättare av ungerska böcker till svenska och har fått en del priser för det.

Bland mycket annat som inträffar denna dag är att han gör ett besök hos Rita von Schmalensee (kanske fiktiv släkting till flera kända arkitekter med samma efternamn som svarat för en hel del av boken spelplan, Stockholm?), 68-årig specialistläkare som ska göra en ultraljudundersökning av hans (psykosomatiska) magsmärtor. Han tänker sig hennes liv, bland annat:

”Hon satt här och genomlyste de hysteriska, neurotiska och i de flesta avseenden mediokra figurerna som genom alltför välbetalda yrken och bostadsrättskarriärer lyckats klamra sig fast vid det småborgerligas själva hjärta, där de inte utan viss framgång imiterade en äldre, konservativ livsstil, komplett med städhjälp och barnpassning, den hon en gång själv flytt och vänt ryggen, allt understött av den stat som knuffat ut henne i det privat entreprenörskapets tvivelaktiga kretslopp.”

Är det bra? Det är klart det är, det är skitsnyggt! Bokstavsjonglering på högsta nivå. Finns det fler sådana stycken? Massor! De dryga 200 sidorna är sprängfyllda av dem. Kan inte det bli lite tröttsamt? JO! Efter ett tag känns det som om ögonfransarna är inklädda i bly, det är nästan omöjligt att hålla sig vaken. Här finns till och med en sexscen där all lust, all åtrå, all kåthet fullständigt försvinner bakom ordkaskaderna.

Det blir emellanåt överlitterärt på gränsen till pretentiöst. Bara att använda ett ord som ”fantasmagoriskt” i baksidestext får mig att undra om han verkligen vill bli läst av andra än en liten krets. (Ordet står för bländverk eller drömspel.)

Efter mycket vacklande kom jag fram till att den språkliga briljansen, skickligheten, skönheten gör Stureplan till en rimlig nominering. Marmorstatyer kan också vara riktigt vackra, men ack så kalla och avsaknaden blod, kött och hjärta, bristen på riktigt liv, innebär att Odenplan knappast är en vinnare.

Men läs gärna Daniel Gustafsson, skickligare bokstavssnickrare är inte så lätt att finna.

Anders Kapp, 2019-11-12

Bokfakta

• Titel: Odenplan.
• Författare: Daniel Gustafsson.
• Utgivningsdag: 2019-08-19.
• Förlag: Nirstedt/litteratur
• Antal sidor: 288.

Länkar till mer information

• Du kan läsa mer om boken här.