Det är hausse på skrivkursmarknaden, många vill lära sig skriva. Produktiva bästsäljarförfattaren Kristina Ohlsson är ingen stor supporter av denna marknad, hennes första erfarenhet av en slalomkurs gjorde det bara svårare för henne att ta sig nerför pisterna. Kurser kan gå fel. Nu har hon kommit ut med Skrivboken där hon berättar om sina egna vägar till ett framgångsrikt skrivande.

Skrivboken är uppdelad i två delar: en första del där hon berättar om sin egen väg till sitt omfattande och mycket framgångsrika författarskap och en andra del som ger råd om skrivandet.

Redan som barn var hon inställd på att bli författare och hon berättar mycket levande om resan fram till sin första bok Askungar, som kom ut 2009. Processen med att äntligen kunna skriva klart en hel bok, att hitta ett förlag, att få kontakt med en agent och alla de vindlingar som fanns på resan fram till den stora succén, både i Sverige och utomlands. Den handlar mycket om att finna lusten och glädjen i skrivandet, om att finna en process som passar just henne. Den lusten har hon verkligen funnit: under de senaste tio åren har hon kommit ut med 21 böcker, både för vuxna och barn, och nått enorma framgångar.

I den andra delen kommer råden om skrivandet, hur kan man arbeta med lust i skrivandet och driv i berättelserna, med olika delar som cliffhangers, twister, villospår, karaktärsbyggande, dialoger, miljöer, inledningar, upplösningar, redigeringsarbete och mycket annat. Otroligt intressant för alla med skrivarintresse och dessutom berättat på ett mycket lustfyllt sätt.

Kristina Ohlsson är noga med att upprepade gånger poängtera att det hon skriver om är sina erfarenheter, vad som fungerat för henne, och att det kan finnas andra vägar som fungerar bättre för utvecklingen av andra människors skrivande. Det är väldigt klokt. Men innebär det att dessa olika vägar är helt individuella?

Är du en av de återkommande läsarna på Kapprakt vet du att det ibland kan bli rätt långa omvägar. Det blir det också nu.

Helhet, typer eller atomer?

I dagens DN Debatt skriver Isak Skogstad om sin nya bok där han kritiserar individualiseringen av skolan. Mycket är klokt i den kritiken. Men inte allt. I debatten tenderar alltför mycket att bli svart eller vitt och så är sällan verkligheten. Folkskolan från 1842 handlade mycket om one-size-fits-all vilket gav fantastiska resultat för många, men slog ut andra. Dagens överdrivna individualisering slår ut lärare, ger på totalen ett sämre resultat och drabbar främst elever med sämst förutsättningar.

Men som redan Aristoteles kom fram till för ett bra tag sedan behöver det varken finnas en enda väg, en enda stor sanning, eller ett fragmenterat kaos av isolerade individuella monader. En mellannivå som kan kallas typer fungerar oftast bättre för att beskriva verkligheten.

Just när det gäller utbildningsväsendet fanns det en intressant period på 70- och 80-talet där den tidigare enhetligheten inom skolpedagogiken utmanades på framgångsrika sätt. Den handlade om att inom en gemensam grundstruktur och ett offentligt ägande uppmuntra utvecklingen av olika pedagogiska inriktningar på olika skolor (eller ibland olika lärarlag inom samma skola) och kombinera det med rimliga valmöjligheter för barn och föräldrar. Det gav dels engagerade pedagoger med stor arbetstillfredsställelse, dels möjligheter för elever att få del av en pedagogik som passade deras olika lärstilar bäst.

Hade den inriktningen fått vara ifred tror jag vi idag skulle ha fler elever som går ut från skolan med mycket bättre förutsättningar för sin egen framtid vilket ger bättre förutsättningar för samhällets framtid. Men i stället valde vi att dels slå sönder den gemensamma strukturen med ett gemensamt ägande, dels individualisera in absurdum. Inga lärare kan utveckla sin pedagogiska skicklighet eller finna glädje i jobbet om de ska ägna all sin tid åt att röja individuella vägar för varje enskild elev. Då lämnar de hellre jobbet, antingen bokstavligt eller genom att ducka och göra ett dåligt jobb. Och förlorarna är våra unga, det finns inga vinnare. Alla är vi på sätt och vis unika individer, men vi är möjliga att ”typologisera” på sätt som är framgångsrikt för både individer och kollektiv.

På samma sätt som jag tror det är möjligt att fånga de allra flesta olika elevers behov med ett begränsat antal olika pedagogiska typer tror jag också att det går att typologisera olika förhållningssätt till skrivandet. Tidigare har jag gjort ett försök med Gehörskrivare, Arkitekter och Byggmästare (funderar på att lägga till Arkeologer). Av dessa är Kristina Ohlsson definitivt en Gehörskrivare, hon använder till och med just det ordet: ”Att intuitivt förstå en boks dramaturgi, att hitta sin berättelses puls och båge är att ha litterärt gehör (eller med ett annat ord: talang).”

Så även om jag tror att Skrivboken är intressant för alla som är intresserade av skrivande är den sannolikt allra bäst för de som känner sig hemma som Gehörskrivare. Hörde en som lyssnat på Kristina Ohlsson på Bokmässan nyligen och som kände en stor befrielse och glädje; han hade tidigare fått lära sig ett mycket strukturerat förhållningssätt till skrivandet som inte passade honom alls.

Det finns olika vägar (inte oändligt många) till ett fantastiskt skrivande.

Byggmästare

En de mest extrema Byggmästare som jag träffat är engelsmannen Ray Celestine som med ett gigantiskt researcharbete skapat ett helt universum av faktiska händelser som bas för sin amerikanska 1900-talshistoria där både maffian och jazzmusiken (särskilt Louise Armstrong) finns i centrum. Baserat på detta universum har han givit ut Yxmannen, Mafioso, Gangsterns klagan och vi väntar på de fjärde och sista delen som ska utspela sig i Los Angeles en blåsig vinter i slutet av 1960-talet. För varje del finns ett avancerat ”regelverk” där det ska finnas en tid, en plats, en årstid, ett väder, en speciell låt vars melodi präglar textens rytm etc. Extremt strukturerat skrivande och resultatet blir fantastiskt. Byggmästaren skapar ett universum som kan vara reellt eller fiktion (nästan alla fantasyförfattare är Byggmästare) och som oftast är hållbart för flera böcker. En av årets stjärnor på Deckarfestivalen, Viveca Sten, har i sin Sandhamnserie byggt sitt universum som kombinerar den faktiska platsen med fiktiva återkommande karaktärer. Hon är högaktuell med tionde delen av serien där varje del ska baseras på en drivkraft till mord och ett nyckelord för den stämning som ska prägla jus den delen. Återigen ett strukturerat skrivande med mycket framgångsrika resultat.

Arkitekter

Arkitekterna har en annan sorts strukturerat skrivande. Där är det inte en skapad värld som är bas utan ett system för intrigens rörelse, karaktärernas utveckling, olika bihandlingars relationer till varandra, tempoförändringar etc. Oftast är ett rätt detaljerat synopsis ett centralt redskap i skrivprocessen (vilket inte fungerar alls för en Gehörskrivare som Kristina Ohlsson). Pascal Engman, som också kommer till årets Deckarfestival, är ett bra exempel. Han arbetar först fram ett detaljerat synopsis där det står klart vad varje enskilt kapitel ska leverera fram till upplösningen. Sedan går själva skrivprocessen rätt fort för honom och då finns fokus framför allt på språket, vad som ska hända är redan klart. Pascal Engman visar också hur underhållande spänning kan förenas med ett stort socialt patos. Efter Patrioterna och Eldslandet har han nyligen kommit ut med Råttkungen. Ytterligare ett strukturerat förhållande till skrivandet som ger fantastiska resultat.

Arkeologer

En fjärde kategori som jag funderar på är Arkeologen där det varken är ett eget universum för flera böcker eller bokens arkitektur som står i centrum. I stället är det omfattande research kring en specifik historisk händelse (normalt reell men kan säkert också vara fiktiv) och sedan bygga en fiktiv berättelse på detta (med stora reella inslag). Steve Sem-Sandberg och Eva-Marie Liffner kan fungera som lysande exempel men om vi ska hålla oss kvar inom spänningslitteratur) kan Niklas Natt och Dag fungera mycket bra. Dessa stannar kvar i den historiska tiden i sina berättelser (som ändå berättar mycket om samtidens frågor). Tove Alsterdal, som även hon kommer på årets Deckarfestival, är också en Arkeolog men hos henne utspelar sig berättelsen i nutid där de den historiska händelsen får konsekvenser. Ytterligare en form av strukturerat författande med fantastiska leveranser.

Det här blev långt så jag ska sluta nu. Skrivboken inspirerade mig till en del olika tankar och den blir säkert inspirerande även för dig när du läser den. Och en sak tror jag alla kan vara överens med Kristina Ohlsson om, oavsett vilken typ av skrivande det handlar om: det krävs talang om det ska kunna bli riktigt bra!

Anders Kapp, 2019-10-13

Bokfakta

• Titel: Skrivboken.
• Författare: Kristina Ohlsson.
• Utgivningsdag: 2019-09-26.
• Förlag: Piratförlaget.
• Antal sidor: 329.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Kristina Ohlsson
• Länkar till omnämnda författare och böcker finns i texten ovan.
• Du kan läsa mer om boken här.