Solitaire är ett ord som har olika betydelser, bland annat är det en patiens (kallas också Harpan). I inledningen av denna bok sitter en man på ett kafé, han lägger patiensen och tittar ner på bordets marmorskiva där korten ligger, tittar särskilt på de fyra damerna, unga och oskuldsfulla. I Solitairen av Anna Lihammer och Ted Hesselbom är spelkorten en återkommande bild av det öde som drabbar oss i livet, på gott och ont.

Handlingen äger rum 1998 och 1939. Det senare årtalet har lockat flera författare den senaste tiden, se till exempel Alexander Cavalieratos uppmärksammade debut från 2018, Släpp ingen jävel över bron eller Denise Rudbergs nya serie Kontrahenterna där första delen Det första chiffret kom ut i maj i år. De tre böckerna ger olika bilder av ett dramatiskt år när kriget stod för dörren och nazister och kommunister konfronterade varandra. I alla tre böckerna finns scenen i Stockholm och i Solitairen dominerar en speciell miljö, Oscar Bergs Hovkonditori på Regeringsgatan 14.

Det var under många decennier en institution innan det revs 1970. Inredningen var vacker och över valnötspanelen löpte Olle Hjortzbergs Majolikafris, som i samband med rivningen kom att tas om hand av Stadsmuseet. Oscar Bergs var en populär mötesplats, särskilt för många av stadens kvinnor, och Claes Lundin skriver i sin bok Nya Stockholm 1890: ”De ha roligt, sannorlikt lika roligt på förmiddagen som herrarne vid sista punchbuteljen, när det lider mot midnatt.”

Men i Solitairens 1939 har de inte så roligt, inte alls, tvärt om. I centrum av handlingen finns fyra kvinnor Ylva, Agda, Laura och Ingrid, fyra unga kvinnors som söker lyckan men finner en krokig väg mot ondska, svek och en lek med döden, fyra ”drottningar”, spelkort i en grym patiens.

”Allt var ett spel, ett system. Man måste bara se till att man var spelaren och inte ett av spelkorten. Hjärtan var till ingen nytta, de gick bara sönder.”

På konditoriet finns bland andra också Michel, den vackre hovmästaren med svart slickat hår och tunn mustasch, omgiven av kvinnornas beundrande blickar, gift med Ylva men långtifrån trogen. Här finns också skolpojken Hubbe som ofta söker sig till den vackra lokalen, storögt beundrande miljön och alla spännande människor, livrädd för Michel som han kallar Djävulen.

1998 finns Riksarkivet som en viktig miljö där lille Hubbe numera är Hubert M Svenhius, professor som trots att pensionsåldern passerats för ett bra tag sedan fortfarande är aktiv och mäktig. Bland annat har han under sig den mycket irriterande och uppkäftiga doktoranden Sanja som han just bestraffat med ett hopplöst jobb; hon ska flytta massor av föremål från en plats till en annan.

Sanja finner bland annat en fantastisk hatt på en hattstock (visar sig vara en unik skapelse av den legendariska modedesignern Elsa Schiaparelli). Hon tappar den under flyttningen, hattstocken faller i golvet och spricker. Det visar sig att hatten suttit på ett riktigt huvud; inuti hattstocken finns ett mänskligt kranium. Hubbe blir livrädd när han får reda på det, han kan snabbt gissa vems kranium det kan handla om, och han pressar Sanja på alla sätt för att hon ska hålla tyst, bara glömma.

Men det gör hon naturligtvis inte. Tillsammans med sin bror Ando följer Sanja ledtrådarna bakåt i tiden. Allt leder till året 1939 och en historia om kärlek, makt, svartsjuka och drömmen om ett bättre liv rullas upp.

Det är en spännande och välskriven historia med en vindlande, överraskande och fångande intrig, med en helt fantastisk och oväntad avslutande twist.

Utöver det finns det mycket annat som fångar läsaren:

• Här finns en berättelse om mäns makt över, och våld mot, kvinnor som illustreras starkt och brutalt.
• Här finns en känslig berättelse om syskonrelationen mellan Ando och Sanja, uppvuxna i ett dysfunktionellt hem som skadat dem för livet på radikalt olika sätt. Ando är mycket äldre och på 18-årsdagen lämnar han hemmet och sin gråtande lillasyster för att aldrig återvända, ett svek som de bägge har svårt att hantera när de i vuxen ålder försöker hitta tillbaka till varandra.
• Det är också en berättelse om hämnd och revansch, ett tema som nästan alltid fångar läsare.
• Men framför allt är det ett fantastiskt tidsdokument. Med sina bakgrunder är författarna mycket skickliga på att fånga miljöer, beskriva det tidstypiska, de fysiska miljöerna, olika tiders relationer mellan kön och klasser men också på många andra sätt. Som när ett av syskonen 1998 tänker på uppväxten i mitten av 70-talet. ”Trapphusets dofter påminde om deras barndom. Känslan av flygande Jacob och Vilse i pannkakan flimrade förbi.”

Missade den här boken när den kom ut, men fann den tack vare att författarna kommer till Svenska Deckarfestivalen nu i november. Är mycket glad över bägge delarna: att få läsa en riktigt bra bok och att snart få träffa författarna.

Anders Kapp, 2019-09-17

Bokfakta

• Titel: Solitairen.
• Författare: Anna Lihammer och Ted Hesselbom
• Utgivningsdag: 2018-08-28.
• Förlag: Historiska Media.
• Sidor: 335.

Länkar till mer information

• Kapprakt om författarna
• Du kan läsa mer om boken här och här.