Ibland är det kul att bara chansa på en debutant. Finlandssvenska Matilda Gyllenberg har en spegelnoja läste jag någonstans, fångad av samtidens epidemiska ytlighet, speglingens falska narcissism som inte bara är fånerier att förlöjliga, att skratta åt, utan som är farligt på riktigt.
Intressant tänkte jag och skaffade hennes debutverk som kom tidigare i år. Det lungsjuka huset visade sig innehålla mer än jag hoppats; en välskriven skrämmande thriller om dagens hårdnande inrättning i ledet: Passa in dig i den välputsade fasaden! Annars …
Trompe l’oeil är ett uttryck som dyker upp hos mig när jag läser Gyllenbergs text. Bokstavligen betyder det ”lura ögat” och det är en konstnärlig illusionsteknik som fanns redan under antiken, som var mycket populärt under barocken och som jag tycker är bra för att beskriva en hårdnande samtid. Tekniken handlar om att skapa illusionen av djup där det egentligen bara finns yta så ”falskt djup” kan vara en bra beskrivning av vad det handlar om. Och det är vad som upptar mycket av denna författares tankar, om ytlighet, om hur vi speglar oss i andras ytor på olika sätt, inte minst i sociala medier.
Huvudpersonen är en kvinna som på många sätt har ett priviligierat liv. Hon hamnar i Lockum, en välmående förort till Helsingfors, närmare bestämt vid Himlagetsvägen. Det är inte en gated community i bokstavlig mening, men inte långt därifrån. Området byggdes 1980, är lika gammalt som hon själv, och har från start varit ett husbolag, husen ägs av bolaget, man köper inte sitt hus, man köper aktier i bolaget.
”Husen liknar fjorton sockerbitar utplacerade i rader invid en saftig grön fyrkant. Men mitt i den stora gräsmattan gapar ett hål av brun och näringsfattig jord, där ingenting kan växa. Det ser ut som ett sår i marken.”
Hennes man John ärvde huset, eller aktierna, av sina farföräldrar och nu bor de där med dottern som de kallar PP, persikopastejen. All sin energi ägnar hon åt en totalrenovering, allt det som var viktigt för de gamla åker ut, de har det bra ställt och hon skapar sitt inredningstidningshem.
Men den välputsade ytan krackelerar, hennes egen självbild, relationerna i familjen och bakom fasaderna i området finns helt andra saker än det ytorna vill förmedla.
”Ibland var jag spirande lycklig, men ofta kände jag mig frustrerad och liksom lurad, av evolutionen, eller samhället, eller mina föräldrar. Jag gjorde precis det som de allra flesta gör, jag körde frivilligt ner foten i kvinnofällan och sen blev jag förvånad över att det gjorde ont när rävsaxen högg in till benhinnan.”
Hon får av en tillfällighet tag på en på en gammal dagbok. Det är norskan Hild som skrivit den. Hon har bott i ett kollektiv utanför London där hon fått sonen Ricke tillsammans med en afrikansk man som försvunnit till Uganda. En dag kommer de i en gammal Ford med en sliten husvagn till det då nybyggda området på Himlagetsvägen. Till de boendes förfäran bosätter de sig på den öppna gräsytan mitt i området.
De passar inte in, inte alls, de stämmer inte in i den yta som husbolaget vill visa upp. Hon är 34 år, hon är vacker, vänlig, öppen och levnadsglad. Ricke är sju år, svart, har astma och han och hans mamma hör inte alls hemma där enligt både barnen och deras föräldrar. Och ett av dessa barn i området var just huvudpersonens man John som då bodde mycket hos sina farföräldrar.
Via dagboken lär hon sig allt mer om områdets hemliga och mörka historia. När så egna dottern försvinner, precis som Ricke gjorde för länge sedan, blir det riktigt dramatiskt …
Det här kan mycket väl beskrivas som en psykologisk thriller. Jag tror den hamnar på romanhyllorna men skulle lika gärna kunna stå bland spänningslitteraturen, genregränser är klumpiga.
Den handlar om hur vi förfrämligas, alieneras, inför oss själva och inför vår omvärld. Falska bilder som ska uppfyllas men som inte stämmer överens det vi egentligen tänker och känner, vi blir rädda för oss själva och vi blir rädda för allt i vår omvärld som inte stämmer in i dessa falska bilder, den egentliga verkligheten blir något främmande, skrämmande, som måste bekämpas …
Man kan naturligtvis se denna bok som en del av en mycket lång historik av litterära kvinnogestaltningar, kvinnor fångna i sin tids konventioner, med en tvingande och alienerande anpassning som har allvarliga konsekvenser. Det är sant. Men Gyllenberg gör det i en modern kontext som just när det gäller detta kanske är hårdare än på länge. Och det drabbar inte bara kvinnor.
Hur ska man då ta sig ur denna trompe l’oeil? Så här säger Matilda Gyllenberg själv: ”För att kunna frigöra sig gäller det att krossa spegelglaset. Ett sätt att göra det är att läsa litteratur. Via böcker är det möjligt att, istället för att betrakta ytan, placera sig själv inuti huvudet på en medmänniska, få uppleva det myller av erfarenheter, perversioner, fantasi och rationalitet som gömmer sig där. Att skriva är att krossa glaset inifrån. Välla ut över kanterna, skära sönder sig på skärvorna, skrika sitt fulaste och viska sitt vackraste – och också tillåta sig att hitta på en massa saker som är helt utanför den egna upplevelsesfären.”
Att läsa och att skriva. Det är hennes recept mot epidemin. Klokt! Varför inte börja med att läsa hennes mycket välskrivna debutbok!
Anders Kapp, 2019-05-19
Bokfakta
- Titel: Det lungsjuka huset.
- Författare: Matilda Gyllenberg.
- Utgivningsdag: 2019-01-15.
- Förlag: Förlaget M.
- Antal sidor: 260.