Det har tagit tid men nu har jag äntligen läst ut Lena Anderssons nya bok, Om falsk och äkta liberalism. Att det tagit tid beror inte på att den är lång, knappt 200 sidor, eller att den skulle vara språkligt svårläst, det är den inte. Det beror på att den gör mig så arg att jag bara kunnat läsa några sidor i taget innan jag måste ta en paus för att läsa bättre texter.

Jag har all respekt för olika åsikter, olika perspektiv, så länge de hävdas med en ärlig och saklig argumentation. Lena Andersson får naturligtvis ha vilka åsikter hon vill, det har jag inga problem med, men när hon som välkänd debattör använder sig av demagogiskt taskspeleri och radar upp rena felaktigheter, osanningar sida upp och sida ner, blir jag väldigt trött.

Jag läser inte mycket fantasylitteratur, men det är en genre som präglas av att vara riktigt svart-vit, det är väldigt tydligt de godas kamp mot det onda. Däremot läser jag väldigt mycket filosofi, den genre som Andersson möjligen anser att denna bok är en del av, men när det gäller den fullständiga avsaknaden av nyanser så påminner den här boken mycket mer om fantasy än filosofi; som en självutnämnd gigant står hon upp i kriget mot ondskans alla apostlar, alla dessa fiender till hennes alldeles egna ”äkta” liberalism.

Liberalismens klassiska fiender är från början kanske konservatism, senare socialism och en del annat. Men Lena Anderssons huvudfiende, ondskan inkarnerad, är något annat, det är relativism (hon använder nihilism och en del andra ord som synonymer men för att förenkla använder jag det mest frekventa ordet, relativism). Relativism betyder i detta sammanhang en förnekelse av absoluta sanningar eller värden; att en position eller slutsats är lika mycket värd som en annan.

Lena Anderssons värld är helt fylld av all dessa ondskans relativister. Här ingår alla former av positivism, empirism, konstruktivism, strukturalism och naturligtvis alla filosofiska inriktningar med prefixet post. Jag har läst alla de filosofer hon nämner i boken (inte refererar, hon är noga med att hon inte vill referera i akademisk mening, och just det har jag inget problem med om hon bara hade skrivit något som i någon mening stämmer överens med vad dessa filosofer hävdar)men jag känner sällan igen mig och jag har aldrig träffat på en enda relativist.

Demagogins grunder

Detta är en av demagogins grunder. För att vinna en argumentation är det för det först nödvändigt att tilldela motståndaren föraktliga egenskaper. Förintelsen skulle aldrig ha varit möjlig om inte nazismen först tilldelat judar föraktliga egenskaper, gjort dem till hemska fiender, förvandlat dem till icke-människor som därmed också kunde dödas. Jag menar naturligtvis inte att Lena Andersson är nazist, men hon använder just denna demagogiska teknik.

Hennes idealtyp för alla dessa relativister är antikens sofism (och alla de moderna sofister som hennes värld tycks vara fylld av). Sofismen är en inriktning under grekisk antik som i argumentation prövade olika positioner och olika perspektiv. Grovt förenklat kan man säga att den skicklige sofisten kunde ”bevisa” vad som helst och det låter naturligtvis relativistiskt. Men i sofismen ingår också ett moraliskt värde- eller sanningskriterium: de slutsatser som i sin tillämpning leder till det moraliskt goda är mer värda eller sannare än de slutsatser som inte gör det. Det är ett konsekvensetiskt kriterium som diskuterats genom historien, i vår samtid till exempel av den kanadensiske filosofen Charles Taylor. Man kan ha olika åsikter om detta men relativism är det inte, att påstå det är helt enkelt en lögn.

(Inom liberalismen finns ett helt annat konsekvensetiskt kriterium i Benthams utilitarism från sent 1700-tal som handlar om maximering av nytta som ett mått på vad som är rätt att göra. Men maximerad nytta är något helt annat än det moraliskt goda som handlingskriterier.)

Det moraliska godhetskriteriet är intressant men problematiskt. En del av Nietzsches filosofiska slutsatser har i sin tillämpning lett till fascism och nazism vilket de facto är moraliskt ont. En del tillämpningar av Marx har lett till totalitära statsbildningar som faktiskt är moraliskt onda. Men från det är det inte möjligt att dra slutsatsen att Marx och Nietzsche skulle vara onda, andra tillämpningar av deras slutsatser skulle mycket väl kunna vara moraliskt goda.

Husguden Platon

Huvudanledningen till Lena Anderssons hat mot dessa sofister tycks vara att hennes husgud tycker illa om dem. För hennes husgud är ingen annan än Platon. Jag läser gärna Platon. Det finns mycket intressant och hans texter i dialogform är lättlästa. De har bevarats sammanhållna ända sedan de skrevs (till skillnad från Aristoteles) och hans samlade skrifter finns i en utmärkt modern svensk översättning av Jan Stolpe. Men problemet är att det hos Platon definitivt inte finns någonting som på något sätt kan beskrivas som liberalt.

Det som Lena Andersson framför allt hyllar hos Platon är det absoluta (till skillnad från det relativa). Fenomen är absoluta, de har en essens, de har urformer som är givna, ett generaliserat vara som förenar alla enskilda stolar i urformen stol. Det finns tydliga gränser mellan det ena fenomenet och det andra och det är en verklig existens som inte är beroende av språk, beteckningar, sinneserfarenheter eller något annat opålitligt och instabilt.

Den absoluta sanningen finns hos Platon i ett transcendent förnuft och de mest upphöjda i hans samhälle kan komma ut ur grottans skuggvärld för att få kontakt med detta verkliga ljus, denna absoluta sanning. Det transcendenta förnuftet kallar Platon inte för Gud. I hans samtid är gudarna immanenta (finns i världen) och de är många. Den äldsta av dagens tre stora monoteistiska religioner, judendomen, är inte så stor just då och genomgår under Platons tid en övergång från polyteism till monoteism.

Platons idealsamhälle är en naturlig, hierarkisk, organisk, ordning. Människan har en natur, en essens, som placerar henne i denna naturliga hierarki. Den viktigaste dygden i denna samhällsorganism är hos Platon rättrådighet som innebär att ideala människor ska vara sanna sin natur, de ska hålla sig på sin ”naturliga” plats i hierarkin. Låter detta på något sätt liberalt?

Platon i aktion

Platon är starkt kritisk till sin samtid, den Atenska demokratin, men han kommer snart att bli riktigt inne, otroligt populär och betydelsefull. I tidigare stadier av Romarriket finns en del element som man med god vilja skulle kunna beskriva som liberala. Element som införande av det dubbla medborgarskapet och en förändring som innebar att se politik mer som lag än som handling skapade delvis staten som neutralt ramverk, ett inkluderande ramverk som kunde samla olika människor med olika idéer och olika bakgrund. De delarna stämmer väl överens med senare liberala tankar om en begränsad stat som ger stort utrymme för olikhet; nattväktarstat kallas det ibland, ”rättvisa som skälighet” kallar den liberala filosofen John Rawls det för (ytterligare en av Anderssons fiender men när det gäller just detta tror jag hon är överens med honom).

Men det mångkulturella Rom förändras successivt mot något mer monokulturellt och det sker under starkt inflytande från Platon. En speciell form av kristendom utvecklas (det vi senare kom att kalla katolicismen) och de tidiga kyrkofäderna var uttalade platoniker. Nu blir det självklart att det transcendenta förnuftet betecknas som Gud, en enda Gud. Platons naturliga, hierarkiska ordning passar mycket bra när republiken blivit kejsardöme, kristendomen blir statsreligion, den enväldige kejsaren ses som legitimerad av det transcendenta förnuftet, av Gud. Även när Romarriket faller består Roms makt genom kyrkan och även det absoluta enväldet, föreställningen om en ledare legitimerad av Gud (olika beteckningar på olika håll ”konung av Guds nåde” hette det länge i Sverige).

Även John Locke blir skurk

I Lena Anderssons värld finns till och med liberalismens fader John Locke på den svarta sidan, han är en av de stora skurkarna. Det låter (och är) absurt men för att lyckas med det använder hon ett annat av demagogins främst vapen: angreppet från flanken. För att vinna över fienden lämnar man den relevanta frågan och angriper inom något helt annat område. Liberalismens viktigaste ursprungstext är John Lockes Two Treatises of Government från 1690. Ingen har någonsin påstått att ett annat av hans huvudverk, An Essay concerning Human Understanding, skulle vara något liberalt fundament men det är en del av det han säger där som Lena Andersson angriper. Ren demagogi.

”Liberalismen är inte revolutionär” skriver Lena Andersson, men det är ytterligare en lögn. När Locke skriver Two Treatises of Government motiveras han av en enda sak, att göra en revolution mot enväldet, att göra envälde omöjligt, att ta död på föreställningen om en enväldig makt legitimerad av Gud för att ersätta den men en begränsad stat vars makt är legitimerad av människorna, av folket.

Locke (tillsammans med många andra) svarar för en filosofisk revolution men den återspeglas också i de stora reella revolutionerna under 1700-talet, i stor utsträckning just liberala revolutioner. Bland mycket annat är detta en liberal revolution mot just Platon och att då finna en person som argumenterar för en ”äkta” liberalism med Platon som husgud passerar gränserna för de absurda; ger en ny mening åt Orwells nyspråklighet från 1984.

Den autonoma och rationella individen

Lena Andersson säger att självägande är kärnan i liberalismen och där håller jag faktiskt med henne. Föreställningen om den autonoma och rationella individen som äger sig själv är en liberal kärna. Den är ett av de två axiom som Locke bygger sin liberala teori på. Det har varit en lång filosofisk resa från Platons transcendenta förnuft som under det sena Rom och tusen år till legitimerar enväldig statsmakt till Upplysningens individ med ett internaliserat förnuft (mer än någon annan filosof utvecklad av Kant).

Men denna individ existerar inte innan Upplysningen! Med existens menar jag då i form av någon nedskriven filosofi eller samhällelig praktik. På samma sätt som kristna kan hävda att Gud (i transcendent monoteistisk mening) alltid har funnits och t o m skapat världen kan naturligtvis Lena Andersson hävda att Upplysningens individ funnits ”för evigt”. Jag kan inte finns några hållbara argument för detta, men det jag kan konstatera att denna individ inte existerar hos Platon (eller någon annan filosof innan Upplysningen).

Om vi ska fortsätta med ovan nämnda moraliska värdering av olika slutsatsers tillämpning kan vi konstatera att Platons filosofi lett till mycket elände för många människor under mycket lång tid, något moraliskt ont. Samtidigt kan vi konstatera att mycket av liberalismen (den egentliga äkta liberalism som utvecklas av Locke med flera) i sin tillämpning lett till väldigt mycket moraliskt gott (en hel del elände också).

I sin text jämställer Andersson i stor utsträckning Platon och Aristoteles vilket är ytterligare en av textens absurditeter. Även om de är samtida är de mycket olika. Under Platons verkliga storhetstid i Rom var Aristoteles förvisad från väst. Platon passade perfekt för transitionen i Rom, Aristoteles passade inte alls. Han texter förvaltades på arabiska i tusen år innan de återöversattes till västvärlden (latin) och då de fick stor betydelse.

Ingen av dem kan på något sätt beskrivas som liberala. Hos ingen av dem finns Upplysningen självägande individ. Hos bägge finns däremot det absoluta (icke relativa) som Lena Andersson tycks längta efter. Den stora skillnaden när det gäller just detta är att det i Platons konstruktion är beroende av ett transcendent förnuft och det är det inte i Aristoteles filosofiska konstruktion. Det är i sammanhanget en viktig skillnad. Så hade hon valt Aristoteles som husgud i stället för Platon är det möjligt att hon hade kunnat säga något mer intressant.

Det finns så mycket mer jag har invändningar emot, men denna text är lång nog redan. Hennes skönlitterära produktion är helt ok, läs gärna hennes böcker. Hennes krönikor i DN tycker jag är ojämna men ibland riktigt läsvärda. Men det finns ingen som helst anledning att lägga din tid på att läsa Om äkta och falsk liberalism; Lena Anderssons ”äkta liberalism” är obegriplig och omfattas nog bara av henne själv.

Med sådana vänner behöver liberalismen inga fiender.

Anders Kapp, 2019-04-28

Bokfakta

• Titel: Om falsk och äkta liberalism.
• Författare: Lena Andersson.
• Utgivningsdag: 2019-03-12.
• Förlag: Liberal idédebatt.
• Antal sidor: 199.

Länkar till mer information

• Du kan läsa mer om boken här och här.